En tydlig skillnad i arbetsmarknadspolitiken mellan Socialdemokraterna och allianspartierna är att S i grunden alltid gillat Arbetsförmedlingen, medan borgerliga partier i grunden tyckt betydligt sämre om myndigheten. Denna övertro respektive skepsis kan leda båda sidor fel. Arbetsförmedlingen är ju inget väsen i sig, bara ett instrument för att genomföra den politik som för tillfället påbjuds.

Centerpartiet har under senare år lagt flera förslag som går ut på att minska betydelsen för Arbetsförmedlingen. C vill ha in fler aktörer som kan förmedla jobb. I förra veckan kom också Liberalerna med ett ännu mer drastiskt förslag från sin skuggbudget, att helt enkelt lägga ned hela myndigheten för att i stället skapa en ny med ett annat uppdrag.

”Arbetsförmedlingen förmedlar i dag jobb till grupper som är starka på arbetsmarknaden och egentligen inte behöver hjälp”, skriver L. Och vidare att ”den nya myndigheten skulle i stället fokusera på exempelvis nyanlända och unga och också få i uppdrag att organisera arbetsmarknadspolitiska program och arbetslöshetsförsäkringen”. Meddelande till C: Det finns redan mängder av aktörer som förmedlar jobb. Meddelande till L: Den nya myndighet som efterfrågas finns redan. Den heter Arbetsförmedlingen.

Det är länge sedan stadens storindustri lämnade in listor till Arbetsförmedlingen när det var dags att nyanställa, för matchning mot arbetssökande med rätt kompetens. Specialiserade företag rekryterar från andra forum. Tjänsteföretag, exempelvis inom handeln, väljer bland de många ungdomar som redan sommarjobbat eller varit visstidsanställda på företaget. Bristyrken passerar visserligen genom Platsbanken, men förmedlas elektroniskt, vilket inte kräver några resurser.

Den lärare eller sjuksköterska som söker jobb blir inget ärende hos Arbetsförmedlingen, annat än mycket flyktigt. Värre är det för ungdomarna som aldrig fick det där sommarjobbet och som inte gick färdigt gymnasiet. Eller för den äldre som blivit friställd och saknar utbildningen som behövs. Eller för den nyanlände utan utbildning, som dessutom måste kämpa med språket och mot diskrimineringen i samhället. När dessa grupper skriver in sig på Arbetsförmedlingen är det ofta för mycket lång tid och de kommer att ta i stort sett alla resurser i anspråk.

Det finns säkert mycket som kan bli bättre på Arbetsförmedlingen, som får 78 miljarder kronor i anslag från statsbudgeten 2016. Men av dessa medel går nästan 70 miljarder till politiskt beslutade ersättningar, stöd, program och bidrag. För själva verksamheten, förmedlingen av jobb av 12 500 anställda på 325 kontor över hela landet, återstår 7,8 miljarder.

Det blir svårt att ”spara miljarder” på detta, som Liberalerna vill. Särskilt som Arbetsförmedlingen, förutom att förmedla jobb, också ska ha en omfattande verksamhet för statistik och uppföljning. Exempelvis ska man ”analysera, följa upp och utvärdera hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna påverkar arbetsmarknadens funktionssätt” och ”göra bedömningar av arbetsmarknadsläget för att tillhandahålla beslutsunderlag för den framtida arbetsmarknadspolitiken” (enligt förordningen 1/1 2008).

Man ska inte heller underskatta den stigmatisering som kommer om det bara blir ”hopplösa fall” som öppnar dörren till förmedlingskontoren. Egentligen finns ju inga hopplösa fall, alla kan få ett jobb. Men om ingen enda på söka jobb-kursen har en användbar utbildning sprider sig snart uppgivenheten i lokalen. Arbetsförmedlingen riskerar att drabbas av samma dilemma som jobb- och utvecklingsgarantins fas 3, men i gigantformat.

”Från arbetslös till filmstjärna” lyder huvudrubriken i Platsjournalen (26/9), ett exempel på att Arbetsförmedlingen låtsas att man kan vara en drömfabrik. Något tillkämpat, visserligen, men ett tecken på att hoppet ändå måste få finnas där, att detta i sig är någonting viktigt.

Centern och Liberalerna bör i många delar ompröva Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik, men man kan gott använda Arbetsförmedlingen till att genomföra sin egen.