Ett enigt EU, 27 medlemsstater, valde på torsdagsmorgonen att förlänga tiden för brexit till 31 oktober, vilket accepterades av premiärminister Theresa May. Men i praktiken har britterna bara några veckor på sig för att bestämma om de ska skriva på avtalet. Antingen gör man det i god tid före EU-parlamentsvalet 26 maj och kan lämna EU 1 juni. Eller, om Storbritannien fortsätter att säga nej och inte håller sitt EU-val, blir man utsparkade från unionen samma datum, utan avtal.

Det är inte första gången det brittiska parlamentet agerar under hotet om en hård brexit. Det framförhandlade avtalet med EU har ändå röstats ned tre gånger, med god marginal dessutom. Något hopp om en kompromiss finns knappast då ledamöterna röstar såväl ja som nej av olika anledningar. Det som på ytan var enkelt i juni för tre år sedan, ja eller nej till att lämna EU, framstår nu i hela sin komplexitet. Det finns inte bara en väg ut ur EU, annat än att krascha ut utan ett avtal.

Den enda möjligheten för att åter föra fram avtalet till omröstning skulle vara att röra om i grytan först, att utlysa nyval eller åtminstone att Theresa May valde att avgå. Det senare skulle få fler medlemmar i hennes eget parti att acceptera avtalet med EU, men det räcker knappast ändå för en majoritet. May har dessutom redan lovat att avgå, men först när parlamentet godkänt ett avtal för hur Storbritannien ska lämna EU.

Alla 27 EU-ledare, inklusive Stefan Löfven, sade på torsdagen att det var bra att Storbritannien fått mer tid för att ”äntligen bestämma sin väg ut ur EU”. Men britterna redan bestämt sig, för att det inte finns någon väg. Alla politiska processer blir som i romanen Moment 22. Det enda som måste vara uppfyllt för att rösta ja är det enda som inte kan uppfyllas.

Frågan som smyger sig på är möjligheten att hålla en ny folkomröstning, som skulle kunna kullkasta hela brexitprocessen. ”Den extra tiden ökar chansen för att Storbritannien ska dra tillbaka artikel 50 och ställa in brexit”, sade EU:s ministerrådspresident Donald Tusk i går. Detta har hela tiden avvisats av Theresa May liksom förstås av alla brexitanhängare. Steget till att ”ompröva folkviljan” är långt men frågan har väckts av rad enskilda parlamentsledamöter, särskilt inom Labourpartiet.

De två stora partierna, Labour och Tories, talar också sedan en tid med varandra för att försöka lösa krisen. Det är unikt i Storbritannien, men nödvändigt då den forna stormakten kommit att omges med ett löjets skimmer. Att ha förtroliga samtal med fienden är ”very unbritish”. Att ordna en ny folkomröstning om EU och låtsas som om den förra aldrig ägt rum vore kanske däremot ”very british”. Ingen törs ens andas om en ny folkomröstning förrän den är ett faktum. Men den skulle välkomnas av många, i och utanför Storbritannien.