Frågan ställs gång efter annan i diskussionen om hur nästa regering borde se ut. Men den innehåller ett historiskt missförstånd som gör hela analogin ohållbar. Att förstå vari felet ligger borde höra till den politiska allmänbildningen. Ändå upprepas misstaget gång på gång.

Någon kan tro att det handlar om bilden av SD. Det gör det inte. Det stora misstaget gäller bilden av Vänsterpartiet, det parti som under större delen av efterkrigstiden var känt som lommunisterna.

Kommunisterna, i alla länder, har genom hela sin historia sett sig själva som det redskap som ska genomföra den ”historiskt nödvändiga” förvandlingen av det liberala och kapitalistiska samhället, över socialismen till ett utopiskt ”kommunistiskt” slutmål. Ett parti med en sådan självuppfattning kan inte tillåta sig att släppa den politiska makten när den väl har erövrats och kan givetvis inte heller tolerera samhällskritik som skulle kunna äventyra marschen mot socialismen.

Ännu ett led i denna självförståelse är att kommunistiska partier anser sig ha ett exklusivt historiskt uppdrag att leda arbetarklassen – som i marxistisk teori ska bära fram det nya samhällssystemet. Socialdemokraterna har antingen setts som fiender – ett konkurrerande och demokratiskt arbetarparti – eller som ett parti som ska lockas till samverkan för socialismen och i tidens fullbordan förenas med kommunisterna på det sätt som (tvångsvis) skedde i det sovjetockuperade Östeuropa efter andra världskriget.

Detta var av uppenbara skäl omöjligt i Sverige. Kommunisterna hade därför att invänta förändrade internationella maktförhållanden. Under väntetiden såg sig partiet, med en vanlig formulering, som ”socialdemokraternas vänliga pådrivare”. Det förekom rent av att man drog tillbaka sina listor i valkretsar där Socialdemokraterna riskerade att tappa mandat till något borgerligt parti.

Att ”fälla en arbetarregering” var med denna logik helt uteslutet – vilket i praktiken betydde att kommunisterna ställde sig vid sidan av det normala politiska spelet. Det är här som missförståndet om kommunisternas roll ligger:

Socialdemokraterna kunde i princip lita på att partiet alltid ställde upp med ett antal extra röster. Några S-inviter till kommunisterna om samverkan i viktiga frågor förekom aldrig och kommunisterna krävde aldrig någon socialdemokratisk anpassning. Hela spelet gick ju, ur deras perspektiv, ut på att vänta tills styrkeförhållandena i klasskampen skulle ändras på ett sådant sätt att Socialdemokraterna – och kanske också borgerliga partier (som i Östtyskland) – skulle acceptera kommunistpartiets ”ledande roll”.

Partiet försökte övertyga S om att man förde en gemensam kamp för ”socialismen”, men Socialdemokraterna höll fast vid den liberala demokratin. Att dagens SD – som de själva ofta uttalar – inte ser sig som ett parti som för en gemensam kamp med alliansen för ett mer liberalt samhälle är självklart..

Somliga som vill tillbakavisa parallellen mellan kommunisterna och SD gör i stället ett annat misstag. De försäkrar att parallellen haltar eftersom Vänsterpartiet grundligt påstås ha gjort upp med sitt kommunistiska förflutna.

Det är en sak att Vänsterpartiet numera också innehåller personer utan bindningar till kommunismen som ideologi – en närmast oundviklig följd av att kommunisternas alternativ till den liberala demokratin har kollapsat. Men också aktiva vänsterpartister påpekar ibland att partiet ständigt tycks gå runt den nödvändiga uppgörelsen med historien. Lojaliteten med regimer som den på Kuba är utbredd, partiprogrammet talar alltjämt om en socialistisk samhällsomvandling.

Både V och SD markerar på olika sätt avstånd från den liberala samhällsordningen. Men att SD skulle uppträda likadant mot alliansen som kommunisterna gjorde gentemot Socialdemokraterna är mycket osannolikt.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör