Striden om vem som ska utmana Donald Trump i presidentvalet nästa höst inleddes förra veckan med att 20 demokratiska kandidater möttes i två tv-debatter. Förhandsfavoriter är 70-plussarna Joe Biden, Bernie Sanders och Elisabeth Warren. De som stack ut mest under de första debatterna var Texaspolitikern Julian Castro och Kamala Harris från Kalifornien. Men det är fortfarande sju månader kvar tills de ska vara i toppform, då primärvalen börjar.

Förutsättningarna i det polariserade landet är ett allt större och alltmer tomt politiskt mittfält. De stora partierna har gått åt varsitt håll och lämnat traditionell liberalism och konservatism bakom sig. Demokrater har blivit vänster och republikaner höger, och då inte bara med amerikanska mått mätt.

New York Times har gjort ett schema (26/6) utifrån valprogrammen 2016 och jämfört de två partierna i USA med europeiska partier, utifrån en traditionell höger/vänster-skala men också utifrån synen på nationalstat och mångkultur. Det visar sig att Demokraterna hamnar till vänster om danska och svenska socialdemokrater, i jämnhöjd med brittiska Labour. Republikanernas position är däremot långt till höger om europeiska konservativa partier, som CDU och Tories, och till och med till höger om Marine Le Pens Nationell Samling och Sverigedemokraterna.

Tidningen gör reservationen att jämförelsen kan halta mellan kontinenterna, mellan olika politiska traditioner. Republikanerna har inte samma antimuslimska och antisemitiska ståndpunkter som en del av partierna de jämförs med, men hamnar så långt till höger ändå på grund av betoningen av traditionell moral och ”det nationella sättet att leva”, samt för att man attraherat infödda arbetarklassväljare med populistiska förslag. Sammantaget är det inte undra på att det blivit så svårt att samarbeta i den amerikanska kongressen.

Förra onsdagen och torsdagen var det alltså ”sossarna” i Demokraterna som presenterade sig för väljarna. Och visst finns där utrymme för åsikter som pekar mot ett utbyggt välfärdssystem. Behovet av en allmän sjukförsäkring är något som förenar partiet. Andra förslag är kraftigt höjda minimilöner och ett nytt system som ska minska skulderna för den som läser på college. Elisabeth Warren föreslår också att en förmögenhetsskatt införs i USA.

Men vad gäller skatterna är skillnaden mellan Sverige och USA avgrundsdjup. Medan en förmögenhetskatt eller en skatt på höga inkomster i Sverige är ett nollsummespel skulle det ge enorma intäkter till statskassan i USA. De förmögna i USA är så många och de har fått så stora skattelättnader under 2000-talet.

Redan i valrörelsen 2012 var finansmannen Warren Buffett ute och påpekade det absurda i att hans sekreterare betalade dubbelt så hög andel av sin inkomst i skatt. Under Trumps presidentskap har det blivit värre och Buffett har nu fått sällskap av betydligt fler. ”USA har ett moraliskt, etiskt och ekonomiskt ansvar för att beskatta vår rikedom mer”, skrev 18 miljardärer i ett öppet brev 24 juni.

Debatten mellan kandidaterna ägde rum i svallvågorna efter att en man och hans tvååriga barn hittats döda i gränsfloden Rio Grande. Det råder inget tvivel om att migrationspolitik och raspolitik kommer att användas i valrörelsen nästa år. Men det handlar då mer om den sittande presidentens attityd i dessa frågor än om konkreta politiska förslag.

Det finns fortfarande tre tunga favoriter till att utmana Trump: Biden (32 procents stöd i sammanvägda mätningar), Sanders (17 procent) och Warren (13 procent). Men Harris och Castro har presenterat sig. Under debatten ökade antalet sökningar på Google på Castro med 2 400 procent, enligt Politico.

Den som står som slutsegrare och utses till presidentkandidat om ett år kommer säkert att betraktas som vänster av många amerikaner. Men det är inte lika fult att ha åsikter till vänster i USA längre. Särskilt inte om den man möter har extrema högeråsikter.