Människan reagerar ­tidigt på musik. Redan små barn söker uttryck, dansar, sjunger och kan inte få nog. Musik tillfredsställer belöningssystemen i hjärnan, men är också utmanande och utvecklande.

Forskning visar att musik och rörelse främjar barns kommunikation och språkutveckling. Visskatten planterar ett rikt ordförråd i små öron, och gynnar språkets rytm. Att utöva musik utvecklar hjärnan. En avhandling av Sissela Bergman Nutley visar att de som ofta muciserar tränar sitt arbetsminne. Barn med diagnosen adhd som tränat arbetsminnet fokuserar bättre. Bland andra hjärnforskaren Fredrik Ullén hävdar också att barn som utövar musik har lättare att lära andra ämnen i skolan.

Och så mår man bra av musik. Stressforskaren Töres Theorell visar att sång i grupp ger myc­ket goda effekter på hälsan. Musik skapar lust och gemenskap och dämpar stress.

Artikelbild

| Maria Ripenberg

Musik borde alltså vara ett av skolans absolut viktigaste ämnen, för ro, sammanhållning och inlärning. Musik är också en av våra stora, svenska exportindustrier, och det svenska körundret en stolthet.

Därför är det med sorg och frustration jag tar del av alla rapporter som på senare tid visat att musiken – och andra estetiska ämnen – åsidosätts i skolan. I tisdags hade SVT:s Kulturnyheter ett inslag om att Sveriges elevkårer protesterar mot att de estetiska ämnena försvinner från gymnasiekolan. 2011 års läroplan tog bort den sista reminiscensen av obligatorium (50 poäng av 2500). Sedan ämnena blivit valfria, och andra ämnen ger meritpoäng, viker underlaget för den estetiska undervisningen för dem som vill satsa på det. Alla skolor har ju inte estetisk variant, och bara 20-talet skolor i landet har estetiska program.

I grundskolan har de estetiska ämnena samma antal timmar som förr. Men 2011 rapporterade Skolinspektionen i sin kvalitetsgranskning Musik i grundskolan att eleverna sällan får den ­undervisning de har rätt till. Skillnaderna i kvalitet är stora och de musikskapande inslagen ­lyser med sin frånvaro. I många skolor saknar lärarna utbildning för musikundervisning.

I fjol ställde Hillevi Larsson (S) en interpellation, rubricerad Kris för musikämnet på grundskolenivå, till utbildningsministern Bara fem personer i hela Sverige hade valt att studera till musiklärare för årskurs 7–9. Larsson fann orsaken i lärarutbildningen. Hon befarade akut brist på lärare med djup ämneskunskap, vilket på sikt bland annat försvagar återväxten i svenskt musikliv. Musikexporten hotas.

Artikelbild

| Maria Ripenberg

Musikundervisning utan utbildad pedagog kan också mer akut få allvarliga följder. I måndags skrev Jenny Leonardz i SvD att barn får alltmer problem med sång – de hittar inte tonhöjd och blir hesa. I början på 2000-talet slog musikpedagoger larm runt om i Europa.

Bara 3–5 procent föds tondöva. Alla kan träna. Barns gehör utvecklas till 10–12-årsåldern. Men då måste de få sjunga mycket, i höga tonarter – barn har korta stämband. Vuxna utan sångutbildning som sjunger med barn använder ofta låga tonarter, bekväma för dem själva, men det kan skada röst och sångutveckling hos barn.

En framtid med färre utbildade musiklärare vore förödande på alla plan. För min generation, som vuxit upp med ljusa sångfrökenröster, sång varje dag i skolan (jo, faktiskt, psalmerna gav både gehörsträning och språkstimulans), gratis kommunal musikskola och obligatoriska estetiska ämnen i gymnasiets årskurser är detta ett sorgligt paradigmskifte.

Hör skolpolitikerna kanske till de tondöva procentenheterna? Desto större anledning att se till att alla får mucisera mera.