Trots att EU-medlemskapet numera ses som naturligt av de flesta svenskar så spökar fortfarande konfliktlinjerna från folkomröstningen för tjugo år sedan. Partiernas aktivister, de som ska stå för valarbetet, vill känna igen sig. Och tydligen tror en del partiledningar att bästa sättet att vinna röster är att ge intrycket att man är åtminstone till hälften EU-motståndare.

Mest slående är detta hos Socialdemokraterna. I en analys i Dagens Arena jämför Eric Sundström anslaget hos tyska SPD med anslaget hos de svenska kollegerna. SPD talar om en starkare politisk union för att få igenom sociala rättigheter som ett komplement till EU:s fria inre marknad och matchar den socialdemokratiske kandidaten till posten som ordförande för EU-kommissionen, Martin Schulz. Förstanamnet på den svenska Socialdemokraternas lista är Marita Ulvskog. Hon stod på nej-sidan i folkomröstningen och har inte ändrat sig. Att rösta på S i EU-valet ska inte ses som att man röstar på engagerade EU-vänner som Martin Schulz, sade hon i ett SVT-inslag.

Man kan tycka olika saker om den socialdemokratiska analysen av förhållandet mellan den inre marknaden och det tänkta ”sociala kontraktet”. Frågeställningen i sig är dock självklart relevant. Men med Marita Ulvskog som toppnamn punkterar S sina möjligheter att driva en trovärdig valrörelse på detta tema.

Också Moderaterna intresserar sig för förhållandet mellan den inre marknaden och olika sociala frågor, i första hand sådana som skulle kunna leda till beskattning på EU-nivå. Även den frågeställningen är relevant och viktig att diskutera. Problemet är att Moderaterna, trots hedervärda insatser av EU-parlamentariker som Gunnar Hökmark och Christoffer Fjellner, ändå skapar intrycket att det val man egentligen helst vill tala om är riksdagsvalet i höst.

Folkpartiet skiljer ut sig genom att uttryckligen argumentera för mer europeiskt samarbete och genom att lyfta fram frågor om diskriminering, mänskliga rättigheter och lagliga vägar in till Europa – med Marit Paulsens trovärdighet i djurskyddsfrågor som extra tillsats. Om du ogillar Europa så rösta på de andra, lyder texten på en valaffisch. Också denna prioritering är relevant, om än på ett annat plan än de frågor där S och M vill skilja sig från varandra – Rysslands provokationer mot den europeiska fredsordningen och hoten mot demokratiska grundprinciper i flera medlemsländer gör detta EU-val till det viktigaste hittills.

Centern är i dag ett klart EU-positivt parti. Men skuggan från folkomröstningen 1994 och valkampanjen 1995 under slagordet Nja till Europa ligger kvar. Nu vill man profilera sig på att vara mot svenskt inträde i eurozonen, trots att detta inte alls är aktuellt, och formuleringarna i övriga frågor innehåller många reservationer. Partiledningen vill inte riskera att förlora traditionella C-väljare till partier som är mot hela EU-projektet – ett problem som Folkpartiet inte har.

Kristdemokraternas EU-kampanj bygger helt på Lars Adaktusson. Partiet är, i konsekvens med den europeiska kristdemokratins traditioner, positivt till EU men de specifika skälen till att rösta på KD just i EU-valet är svåra att hitta i kampanjen.

Miljöpartiets bästa tillgång i EU-valrörelsen är nog Isabella Lövins insatser i fiskepolitiken. I övrigt är partiets budskap påfallande likt Folkpartiets – med den skillnaden att MP för bara några år sedan i stället krävde svenskt utträde ur EU.

Två partier skiljer ut sig genom att vara mot hela EU-medlemskapet. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har olika åsikter om i stort sett allt – utom just i denna fråga. De partier som har minst intresse av liberala principer är också de som är mest mot Europasamarbetet.

Feministiskt initiativ vill inte gå ur EU, men vill inte heller vidareutveckla samarbetet. I EU-frågan uppträder också detta parti som om året vore 1994 i stället för 2014. När försvinner skuggan från folkomröstningen?