Det finns en risk att debatten om etiketten gör att många glömmer bort innehållet i SD:s politik. Det är också viktigt att diskussionen om detta begrepp inte förvandlas till en diskussion mellan rödgröna och alliansanhängare. Det är inte bara Stefan Löfven och Magdalena Andersson som talat om fascism, utan också Carl Bildt på DN-debatt dagen före valet. Idépolitiskt intresserade på båda sidor kan se samma samband mellan SD:s åsikter och den historiska och internationella extremhögern.
Begreppet fascism som sådant är dock inte entydigt. Vissa av de inslag som utmärkte den ”klassiska” fascismen saknas hos de flesta av dagens högerextrema partier. Men andra drag finns kvar eller har omformulerats på ett sätt som gör att sambandet bakåt i tiden inte desto mindre är uppenbart. Och dessutom har fascismbegreppet ibland använts med helt andra syften än att skapa vetenskaplig klarhet, till exempel i sovjetpropagandan under det kalla kriget.
Den bästa analysen av hur fascismbegreppet kan användas i dag har inte gjorts av någon politiker eller av någon av våra vanliga tyckare i tidningar och på åsiktssajter utan av historikern Björn Lundberg i Scandia, den tidskrift för historisk forskning som utges vid historiska institutionen i Lund. Lundberg diskuterar den definition av fascism som ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse” som lanserats av den brittiske historikern Roger Griffins och som i Sverige använts av journalisten Henrik Arnstad. Andra forskare har, från inbördes mycket olika utgångspunkter, menat att denna definition är alltför vid. Till sist blir frågan om vi vill betona kontinuitet eller förändring inom den europeiska extremnationalismen. Båda synsätten är legitima, förutsatt att vi inte blundar för det faktiska innehållet i vad SD anser och gör.
Men just i det avseendet förekommer många tankefel eller exempel på ”informationsresistens”. Som Per Svensson demonstrerade i boken Järnröret och vasakärven som utkom i höstas har vägran att medge någon släktskap med nazism och fascism en viktig ideologisk funktion inom SD:s elitgrupp. Men detta beror inte på att man ansluter sig till någon demokratisk motideologi i konservativ, liberal eller socialistisk tappning utan på att man söker sig längre tillbaka i historien än till Hitler och Mussolini. Den antidemokratiska ultranationalismen är äldre än så – i Sverige representerad av extrema höger-ideologer som Rudolf Kjellén. Oavsett graden av fascism så är SD ändå ett parti som på avgörande punkter präglas av antidemokratiskt tänkande (se UNT:s ledare om kraven på likriktning av folkbildningen i ”nationell” anda den 30/11).
Ett misstag som Lundberg menar är vanligt bland icke-historiker är att helt enkelt läsa SD:s partiprogram och utgå från det språkbruk som finns där (”socialkonservatism”, ”öppen nationalism” med mera). Men detta innebär ju att man helt avstår från att relatera dagens formuleringar till dem som användes för några år sedan och att man likaså avstår från att problematisera innebörden i de termer som används. Den så kallade kulturnationalism som SD infört för att slippa ifrån den etniskt definierade begreppsapparaten från tidigare år medför ju nya glidningar i odemokratisk riktning , vilket på olika sätt avspeglas i partiets kulturpolitik.
Detta framgår också mycket tydligt av de ödesbetonade formuleringar på temat ”kulturkamp” som ofta förekommer i SD-sammanhang, bland annat från den tillförordnade partiledaren Mattias Karlsson. Man vänder sig principiellt och uppenbarligen med övertygelse mot hela den samhällstyp som präglas av mångfald i fråga om idéer, vetenskapliga ansatser, kulturellt skapande och annat som vi är vana vid i den demokratiska världen, till förmån för ett enkelriktat samhällsideal av det slag som vi nu lärt oss att förknippa med länder som Ryssland och Ungern.
I en kommande text ska olika exempel på vad detta innebär diskuteras.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör