Danmarks nya statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, har haft en minst lika svår uppgift som Stefan Löfven med att bilda regering. Hennes bekymmer var att få ihop en liberal ekonomisk politik med en mycket radikal, samt en mycket stram invandringspolitik med krav på lättnader och humanitära åtgärder. Allt kryddat med Europas mest långtgående klimatåtgärder. Hon lyckades på bara tre veckor. Men ingenting är helt klart förrän budgeten för 2020 ligger på bordet.

Frederiksen har varit klämd från två håll. Till vänster finns Socialistiskt Folkeparti, inte olikt det svenska Vänsterpartiet, och Enhedslisten, en mer radikal variant av Miljöpartiet. Kraven från dessa två har varit att den nya regeringen inte ska öka klyftorna, inga sänkta skatter, och föra en radikal klimatpolitik. Det senare lyftes fram av den nya statsministern på den första pressträffen. Danmark sägs bli världsledande, med en bindande klimatlag och en minskning av utsläpp av växthusgaser med 70 procent.

Socialdemokraterna hade gått till val på en mycket strikt migrationspolitik. Den ska också bestå, enligt Frederiksen, med samma gränskontroller och krav på asylsökande. Samarbetspartierna har blidkats genom att man skrotat förslaget om att flyktingar som begår brott skulle placeras på en isolerad ö, och genom att Danmark åter ska ta emot kvotflyktingar. Socialistiskt Folkeparti och Enhedslisten har tillfälligt (?) låtit sig nöjas.

Frågetecknen hopar sig ännu mer när Morten Østergaard, ledare för Radikale Venstre och Danmarks svar på Lööf och Björklund, försäkrar att ”det skepp vi har sjösatt är lastat med ekonomiskt ansvar”. Det socialliberala partiet har varit kritiskt mot Venstreregeringens och Socialdemokraternas invandringspolitik, men också framhållit jobb och tillväxt som vägen framåt.

Ett vallöfte från Radikale Venstre var att öka arbetskraftsutbudet, att fler ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Konkret betyder det sänkta ingångslöner och lättade regler för arbetskraftsinvandring. Var i överenskommelsen detta säkras är oklart. För den oinvigde verkar det som om Mette Frederiksen fått ihop bidragspolitik till vänster och jobbpolitik till höger genom så allmänna skrivningar att alla kan tolka dem till sina väljares fördel. I budgetförhandlingarna sedan blir det allvar.

Det är anmärkningsvärt att tre nordiska S-ledare lyckats med samma sak på bara ett halvår, att rymma skilda politiska inriktningar inom samma underlag, med syfte att vinna respektive behålla makten. Men Stefan Löfven kapade ändå bort Vänsterpartiet för att minska spännvidden. Och Antti Rinnes finska socialdemokrater har ingått i regeringar med Centerpartiet och Svenska Folkpartiet förut. Mette Frederiksens utbrytartrick har en annan dimension. Glädjen över den nya S-regeringen varar i alla fall fram till budgeten.