Den 19 december kan ha varit dagen som i efterhand ses som startskottet för ett effektivt bekämpande av den globala uppvärmningen. Det var i alla fall dagen då Kanada, världens tionde största ekonomi, beslutade att införa en nationell koldioxidskatt. Särskilt EU, som säger sig vara ledande vad utsläppsminskningar beträffar men som inte förmått komma överens om något liknande, borde följa det kanadensiska exemplet noga.

Lagen om prissättning av utsläpp av växthusgaser, som den heter, innebär att alla utsläpp beskattas med 20 dollar per ton från januari. Skatten stiger sedan med tio dollar per år upp till 50 dollar per ton 2022. Det speciella med lagen är att inkomsterna inte går till statskassan, utan delas ut till samtliga invånare, sannolikt genom skatteåterbäring. Den rike med stort hus och flera bilar betalar alltså mycket i skatt, men får inte tillbaka mer än den som saknar tillgångar.

Systemet introducerades redan 2008 i delstaten British Columbia. Där togs den bort några år senare, för att sedan återinföras på nytt. På senare år har även Alberta och Quebec infört skatten. Enkelheten är skattens största tillgång, alla kan enkelt se vad man betalar och får tillbaka, men också dess största problem. Kan det verkligen fungera? Ekonomer har hävdat att det skulle drabba tillväxten svårt, detta att det ”lönar sig” att göra ingenting och att aktivitet ”bestraffas”.

Men enligt Justin Trudeaus liberala regering är bevisen för motsatsen uppenbara. De nämnda delstaternas ekonomi växer mer än genomsnittet i Kanada. Invånarna accepterar de utjämnande effekterna. Privatpersoner och företag har verkligen fått skäl att ställa om sin energianvändning, med budgetering för de stigande priserna under kommande år. Det viktigaste är att när systemet väl är på plats och accepterat kan det enkelt användas för att nå nya utsläppsmål. Vägen mot nollutsläpp är utstakad.

EU står stilla och Sverige går i motsatt riktning. Det stora problemet med den antagna M/KD-budgeten är varken uteblivna arbetsmarknadsåtgärder eller inträde på muséer. Det är avsaknaden av en klimatpolitik. Kristdemokraternas ointresse för klimatfrågan har varit kompakt genom hela valrörelsen. Moderaterna pratar om klimatet, men nästan enbart från ett utvecklingsoptimistiskt perspektiv, att satsning på grön tillväxt ska lösa frågan. Det räcker inte.

Grön tillväxt behövs också, förstås, men även åtgärder som minskar utsläppen här och nu, exempelvis från transporter som flyg och vägtrafik. Därför behövs en bredare svensk regering, med förankring i mitten. Centerns och Liberalernas miljöpolitik är väsensskild från allianskamraternas, och Miljöpartiet har förstås också mycket att tillföra i en förhandling om miljöpolitiken. Från och med vårbudgeten måste det nya kanadensiska exemplet vägleda politiken i Sverige, och sedan också i EU.