Att livet i Honduras är fattigt och risken att utsättas för våld stor är ingen nyhet, så har det varit i många decennier. Det nya är att ett drägligare liv finns bara ett klick bort. ”Jag kan sitta här och äta majs eller så kan jag ge mig iväg. Det finns inget liv i Honduras och om jag dör på vägen så får det bli så”, sade en man till SVT i förra veckan. Tillsammans med 7 000 andra (enligt FN) gav han sig iväg för tre veckor sedan, med riktning USA.

Karavanen samlades huvudsakligen ihop via Facebook. Folk har hoppat av, återvänt eller sökt sig ett liv i Mexiko, men andra har tillkommit i Guatemala och El Salvador. Om de når den amerikanska gränsen kommer de antingen att söka asyl eller att försöka ta sig in illegalt. Det beror på utsikten att få uppehållstillstånd i USA, vilket i sin tur beror på den inrikespolitiska debatten där inför mellanårsvalet på tisdag. Immigranterna utnyttjas maximalt av president Donald Trump och republikanerna. De är kriminella som hotar landet och som Demokraterna vill släppa in. Ungefär så.

Men 7 000 personer är en rännil i jämförelse med den ständiga karavan från söder som amerikaner alltid förhållit sig till. Invandrare från Centralamerika, ofta papperslösa, är en väsentlig del av USA:s moderna historia. De har betraktats som andra klassens människor, beskyllts för att vara tjuvar och mördare, men samtidigt varit en nödvändig del av ekonomin. Utan dem hade inte frukten plockats eller barnen passats. Utan dem hade inte USA varit så framgångsrikt.

Alla amerikanska presidenter har sagt sig vilja hejda den illegala immigrationen, men har samtidigt tittat åt ett annat håll. Muren som Trump vill bygga mot Mexiko har byggts kontinuerligt under åren, fysiskt och genom närvaro av polis och militär. Lite beroende på konjunktur och stämningsläge har den täppts till eller glesats ur. Efter finanskrisen såg sig till exempel Barack Obama 2010 tvungen att skicka ytterligare 1 200 soldater för att bevaka den 300 mil långa gränsen.

Sedan 9 november 2016 är dock skräcken för att deporteras konstant, även för alla varit i USA länge, kanske i generationer, och jobbat. President Trump tittar nu rakt mot karavanen, som blivit epicentrum i en digitaliserad och polariserad politisk debatt. Är det möjligen finansmannen George Soros som betalat honduranerna för att kliva upp på lastbilsflaket och svämma över gränsen i USA? Det är ett exempel på ett påstående som på fullt allvar måste bemötas i en valrörelse inför ett mycket viktigt val i världens största ekonomi.

Rädslan får styra och den påverkar även sansade politiker i de båda stora amerikanska partierna. I USA, liksom i många andra länder, har det blivit politiskt gångbart att måla upp hot utifrån, även om det handlar om något så enkelt som att vilja ha annat än majs på tallriken.