Uttrycket ”utsatta EU-medborgare” betyder förstås romska tiggare från i huvudsak Rumänien och Bulgarien. Frågan om vilken politik som bör gälla gentemot dessa ytterst utsatta människor har utretts av den förre statssekreteraren Martin Valfridsson.

Ingen kan gärna ifrågasätta behovet av nationell samordning – hela det svenska samhället togs med överraskning när antalet tiggare ökade påtagligt 2012. Misären liknar inget som vi har sett i Sverige i modern tid. I dag anses ungefär 4700 utsatta EU-medborgare finnas i landet, och mellan 70 och 100 är barn. Hur ska det svenska samhället och politiken i Sverige förhålla sig till detta?

Flera av Valfridssons resonemang kan te sig rimliga, men vart leder de? Det är lätt att tänka att stöd till hjälporganisationer måste göra mer långsiktig nytta än bidrag i pappmuggen – framför allt om man vill förhindra att tiggeriet går i arv. Men vad hjälper det i en akut nödsituation om förhållandena i hemlandet är olidliga?

I princip är det säkert också riktigt att det är bättre för barn till EU-migranter att stanna i hemlandet och gå i skolan än att följa med till Sverige och gå kortare perioder i skolan här. Men inget säger att de i verkligheten får gå i skolan i Rumänien om de förhindras att gå i skolan i Sverige – vilket Valfridsson föreslår.

Ingen har någonsin föreslagit att barn till föräldrar med en helt annan ekonomisk och social, situation inte skulle få följa med föräldrarna till Sverige och gå i skolan här. Vad Valfridsson i praktiken föreslår är alltså särbestämmelser riktade mot fattiga.

Valfridsson poängterar också att reglerna om olaglig camping eller bosättningar på annans mark måste upprätthållas. Här har han förstås rätt – men utan andra lösningar så kommer de olagliga bosättningarna bara att flyttas från plats till plats.

Det är svårt att få något annat intryck än att den allt hårdare tonen i flyktingdebatten fått färga av sig också på frågan om romska tiggare – som ju inte alls är flyktingar utan EU-medborgare med samma rörelsefrihet och samma rättigheter som andra medborgare i unionen. Det handlar om regler som inte kan viftas bort bara för att de kan komma att tillämpas också på romska tiggare.

Men alla europeiska länder har en mörk historia av att göra just detta. Romernas situation är därmed ett europeiskt problem och ett problem för hela EU. Deras situation är kanske mest akut svårartad i exempelvis Rumänien, men diskriminering och förnedrande särbehandling finns överallt.

Här finns tomrummet i Valfridssons utredning och i mycket av den svenska debatten. De ”utsatta EU-medborgarna” behandlas som ett nationellt svenskt problem, när deras situation i själva verket är lika utsatt i land efter land.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör