Utmattade, men nöjda. Det intrycket gav stats- och regeringscheferna när de vandrade ut från möteslokalerna vid fyratiden på morgonen förra veckan. Och konstigt vore väl annars. Efter månader av hårda förhandlingar hade de till slut kommit överens om huvuddragen i det paket som är tänkt att rädda euron och stötta de euroländer som har problem, särskilt då Grekland.

Men som alltid fanns där ett men. För att Grekland ska få sina skulder nedskrivna och ytterligare stödmiljarder måste landet gå vidare med nya åtstramningspaket. Helt rimliga krav kan tyckas. Om landet ska komma på fötter igen, behöver stora ekonomiska reformer genomföras och för att eurons gigantiska räddningsplan ska vara trovärdig måste allt stöd vara villkorat. Målet är ju att undanröja hotet om grekisk statsbankrutt och att rädda euron. Detta kan inte åstadkommas av åtgärder som uppfattas som en högst tillfällig nödlindring.

Men när Greklands premiärminister Giorgos Papandreou nu vill hålla en folkomröstning om det europeiska räddningspaketet ställs allt på ända. Om grekerna röstar nej, 60 procent uppges motsätta sig ytterligare besparingar, vad händer då? Och vad händer fram till dess att folkomröstningen hålls i början av januari? Papandreous beslut lamslår hela det europeiska krisarbetet.

Det här vet förstås Papandreou. Sannolikt är det så att han har förlorat stöd för nya åtstramningspaket i sitt eget parti och att sådana därför skulle bli nedröstade i det grekiska parlamentet. Att det stora oppositionspartiet Ny Demokrati helt plötsligt skulle söka breda överenskommelser med regeringen i denna stund av kris kommer knappast att ske. Oppositionsledaren Antonio Samaras förkastar tanken på folkomröstning och vill se nyval.

Papandreou måste rimligen också inse problemen med att hålla en folkomröstning. För vad är det egentligen grekerna ska rösta om, hur ska frågan ställas? Ja, till fortsatta åtstramningar och en möjlighet att undvika statsbankrutt? Nej, till fortsatta åtstramningar och en garanterad statsbankrutt? Ju mer komplicerad frågeställning, desto svårare är det att genomföra en folkomröstning. Och något mer komplext än ytterligare ett sparpaket som är en del av ett mycket större arbete för att rädda Greklands ekonomi och den gemensamma valutan är svår att tänka sig.

Det är för mycket begärt att den genomsnittliga greken ska kunna ta ställning till detta och hur det påverkar privat- respektive samhällsekonomin. Det enda ansvarsfulla hade varit att fatta detta beslut i det grekiska parlamentet. Men en ansvarslös opposition stänger effektivt den vägen. Oavsett hur frågorna formuleras, om det nu blir en folkomröstning, kommer de felaktigt antyda att det finns lättare vägar ur krisen.

Lösningen av det grekiska dilemmat har för länge sedan slutat att handla om politik. Vad som måste göras handlar om ren matematik. Som EU- och euroland har Grekland inte mycket att välja på.