Förra gången som det var dags för val till Europaparlamentet, ”supervalåret” 2014, hade Miljöpartiet stark medvind. Språkröret Gustav Fridolin firade valresultatet genom att ta ett dopp i en fontän i Stockholm tillsammans med Feministiskt initiativ. Tidigare språkrörskollegan Åsa Romson höll den sommaren sitt uppmärksammade Almedalstal om vita män som äter kött och kör bil.

Valresultatet i riksdagsvalet 2014 blev en besvikelse: 6,89 procent. Men värre skulle det som bekant bli. Det som många väljare tidigare hade uppskattat, partiets aktivistiska och ideologiska sida, blev en belastning i regeringsställning. Att vifta med kolbitar i tv och argumentera för öppna gränser var betydligt lättare innan man blev ett regeringsparti. I koalition med Socialdemokraterna, betydligt större och vant vid att styra och ställa, dessutom.

Sedan avslöjades det att partitoppen Mehmet Kaplan åt middagar med och träffade turkiska fascister och islamister, och att partistyrelsekandidaten Yasri Khan vägrade ta kvinnor i hand. Gustav Fridolin sa sig inte ha förstått att kvinnor skulle kunna ta illa upp av uteblivna handskakningar, och han försvarade engagerat Mehmet Kaplan. Ändå var det Åsa Romson som fick gå. Att ledande miljöpartister har svårt att förstå kritiken utifrån kunde man också se i vintras när Amanda Lind som nytillträdd kulturminister valde att berömma Kaplan bland tidigare miljöpartistiska ministrar.

I höstens val klarade sig Miljöpartiet kvar i riksdagen, men det var på håret. Om allt går enligt plan väljs alltså Per Bolund, finansmarknads- och bostadsminister, till manligt språkrör på pågående partikongress i Örebro. Riskerar partiet härmed, med Isabella Lövin och Bolund i ledning, att helt smälta in i den blekröda regeringstapeten? Eller är det partiets bästa chans? Med tanke på all miljödebatt, och allt miljöengagemang som finns, är det märkligt att Miljöpartiets opinionssiffror till riksdagen ligger runt fyra procent. Det är något som inte fungerar för partiet. Sneglar man söderut på länder som Tyskland går det betydligt bättre för gröna partier.

Till Europaparlamentsvalet i slutet av månaden pekar opinionsmätningarna på uppåt tio procent för Miljöpartiet, men det är ändå ett rejält tapp jämfört med valet för fem år sedan.

Det finns förstås nackdelar för partiet att tappa sin aktivistiska image. Här får man se upp för Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, som gärna talar om klimatet och innehar den enklare oppositionspositionen. Och liberala miljövänner har Centerpartiet som alternativ. Samtidigt kommer det att med bli lättare för Miljöpartiet att få handling och retorik att gå ihop. Nog vill man slippa höra språkrör - som sitter i regeringen - offentligt beklaga sig över den förda politiken. Lövin och Bolund som politiker lockar troligtvis få. Men å andra sidan lär språkrörsduon heller inte skrämma iväg väljare. Det kan visa sig vara ett smart drag.