Det krävdes en riktig värmebölja. Sommarens hetta, torka och bränder i Sverige har uppenbarligen lett till en större medvetenhet om klimatförändringarna, och till en vilja att också göra något. Från och med i höstas har det gnagande samvetet i bakhuvudet fått lämna plats för en öppen motvilja mot allt som orsakar utsläpp av växthusgaser. Fler vill bidra och det som ligger närmast till hands att förändra är maten på middagsbordet, den onödiga bilresan till jobbet eller affären och kommande flygresor.

Enligt en undersökning av DN/Ipsos (DN 29/1) ”väljer fyra av tio svenskar bort köttet för miljön”. Och andelen som det senaste året valt kollektivtrafik framför bilen, ett alternativ till att flyga eller minskat energikonsumtionen i bostaden är ungefär lika stor. Om det här håller i sig borde svenskarna inom kort ha förvandlats till lokalbussåkande vegetarianer som tar på sig en extra tröja på natten.

Men man bör vara försiktig med att tolka resultaten ovan, som mer än något annat uttrycker en vilja att vara miljövänlig. Många har diskuterat sin livsstil efter sommaren och att 43 procent ”minskat eller avstått från köttätande av klimatskäl” känns närmast i underkant. Om man vänder på det – två av tre män uppger att de inte alls förändrat sin köttkonsumtion. Om man räknar med dem som uppger att de gjort det, för att man vet att man borde, men ändå äter lika mycket, då blir det ännu fler.

Ändå är det ett skifte vi ser. Köttätandet har minskat i Sverige sedan 2017 och medvetenheten ökar på fler områden, till exempel bruket av plastpåsar. Det finns en upptrampad stig av konsumentmakt sedan ozonhålets 1980-tal, som börjar med ett larm och snabbt når en kritisk punkt där producenter och lagsystem måste anpassa sig. Allt tyder, efter sommaren 2018, på att resor och övriga transporter kommer att följa samma väg.

På frågan om det slutligen är globala skatter och politik eller privata initiativ som ska rädda klimatet är svaret att bådadera behövs. ”Varje kilo i minskat koldioxidutsläpp är värdefullt”, säger Stefan Wirsenius, klimatforskare på Chalmers, till DN. Och så är det förstås, men samtidigt måste länderna ta sitt ansvar. Balansen mellan privata och offentliga åtgärder är viktig av flera skäl. Ett är det sammanlagda resultatet. Ett annat är sammanhållningen i landet.

Kanadas nationella koldioxidskatt, som införs till våren, kan tjäna som ett föredöme. Alla utsläpp ska beskattas och alla intäkter delas ut igen till medborgarna. Systemet blir solidariskt så till vida att den som släpper ut mest också betalar mest.

Riskerna med att lägga över en för stor del av ansvaret på privatpersoner är att grupp ställs mot grupp. Stad mot land, högutbildade mot lågutbildade. Alla har olika förutsättningar att minska sina avtryck, på miljön, exempelvis på grund av tillgång till kollektivtrafik eller en diversifierad handel. Med stort personligt ansvar följer spänningar mellan de som säger sig vilja ”rädda planeten” och de som ”inte bryr sig”. Man pekar finger åt varandra.

Den anonyma instagramkontot ”Aningslösa influencers” pekar ut kända personer som åker på semester, med namn, bild, resmål och utsläppsmängd. Avsikten är förstås att dessa ska skämmas över sina tilltag, vilket de också gör när de blockerar kontot. Kritiken om att man agerar jury och domare för någonting som är helt lagligt tar initiativtagarna lätt på, och kallar det ”effektiv opinionsbildning”.

Vi behöver flyga mindre och äta mindre kött, men ingen vill ha ett samhälle där man måste akta sig för att bli fotograferad vid grillen. Det är ytterst politikens ansvar att beskatta alla klimatutsläpp så att de småningom kan bli noll. Alla privata initiativ på vägen dit ska välkomnas, men de får aldrig bli huvudspåret. Ett samhälle är en gemenskap där man genomför saker för allas bästa. En kontrollstat är någonting annat, även om syftet till en början är gott.