De röker, dricker kaffe eller te, pratar med låga, intensiva röster. I de många parkerna, i gathörnen, inne på ka­féerna och i hotellbaren. Alldeles nyss har de varit med om en revolution. Revolutionen i Yerevan tog några vårveckor, och sedan hände det som ingen trodde kunde ske. President Sergh Sargsyan sa att han felat, och 8 maj blev revolutionsledaren Nikol Pashinyan ny president. Inget blod flöt, inga skott avlossades. Därför fick omvälvningen samma namn som Tjeckoslovakiens hösten 1989: Sammetsrevolutionen.

Pashnyan är klädd i militärkläder under dessa veckor då protesterna växte och hundratusentals till slut var ute på gatorna. I det civila är han en välkänd journalist och kritiker av det tidigare styret. På Republikens torg i maj 2018 har president Pashinyan bytt till kostym, blicken är allvarlig, och det är först när de sista tonerna av nationalsången klingat ut som han tillåter sig att le. Han bär ett helt lands förhoppningar på sina 42-åriga axlar.

Maria Karapetyan är en av dem som i mars samlade en liten grupp människor från civilsamhället som kallade sig SägnejtillSergh. Då hade den tidigare presidenten aviserat förändringar i konstitutionen som skulle göra att han blev premiärminister när han inte längre kunde vara president. Maria säger att hopplösheten var så utbredd. Men vi kan inte vara ett samhälle där något sådant här, konstitutionell manipulation, går obemärkt förbi. Vad som sedan hände överraskade henne också. Nu står hon högt på listan på det progressiva partiet Civilt kontrakt, som leds av Pashinyan, inför extravalen till riksdagen i december. Hon kallar revolutionen postmodern, eftersom den var decentraliserad och horisontell. Armenien lämnar nu slutligen sin postsovjetiska politik bakom sig. En av de mest brännande frågorna för landet, menar Maria Karapetyan, är hur kvinnors och mäns möjligheter och roller ska utvecklas.

Alla de här männen jag ser. De känns välbekanta. De många små och stora grupperna av män har jag sett förut, i Marocko, i Indien – och i ökande utsträckning också i Uppsala. Särskilt när medelålders män uppträder i grupp så här, är det en stark signal om ett ojämlikt samhälle, för hur har de så mycket tid? Vem tar hand om hemmet, handlingen, barnen och de gamla? Bara tio procent är kvinnor i parlamentet fram till nu, och politiken har varit en utpräglat manlig sfär. Ändå går Yerevans kvinnor med huvudet högt, och det finns inget underdånigt över de unga flickorna, klädda i boots och läderjackor. Det känns – modernt.

Vad ska hända nu? Ett annat allvar börjar, när reformer ska sjösättas och gamla normer motarbetas. När Maria lämnar mig på kaféet och skyndar till nästa möte önskar jag henne lycka till. Hon stillnar och säger att man måste ta ansvar.

Den unga generationen har en unik uppgift. Något utrymme för tvivel finns inte. Armeniens framtid är här.