Konstnären Ai Weiwei. Folkgruppen uigurer. Den religiösa ledaren Dalai Lama (och Tibet). Falun gong-rörelsen. Taiwan. Eller platsen Himmelska fridens torg i Peking nära datumet 4 juni. Listan på misshagliga ämnen för den kinesiska regimen blir allt längre. Till detta kan läggas landspecifika stoppsignaler, för exempelvis Sverige allt som rör bokförläggaren Gui Minhai.

Stoppsignaler för vem, kan man fråga sig. Svenska toppolitiker har, alltsedan Göran Perssons uttalande om den politiska stabiliteten i Kina 1996, lagt sig vinn om att alltid ta upp frågan om mänskliga rättigheter i kontakterna mellan länderna. Det uppges att man varit ”tydliga” i sin kritik av strypt yttrandefrihet, censur och fängslanden, generellt liksom i aktuella fall. Hur tydlig kritiken har varit går inte att veta. I den andra vågskålen ligger en önskan att hålla sig väl med stormakten och handelspartnern Kina.

Journalister som skriver om frågor som enligt regimen är kontroversiella riskerar att få svårare att utföra sitt jobb. Författaren och frilansjournalisten Jojje Olsson får sedan i fjol inte vistas i Kina. Han hade bott i Peking i åtta år och bevakat landet när han under ett Sverigebesök fick veta att han inte längre var önskvärd. Olsson hade bland annat publicerat boken ”De kidnappade Kina-svenskarna”, om Gui Minhai och människorättsadvokaten Peter Dahlin.

Han är inte ensam. Bara det senaste året har ett antal artiklar i svensk press lett till starka reaktioner från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Senast i förra veckan kritiserades en ledartext i Nerikes Allehanda, som argumenterade för att Taiwan borde få delta som observatör vid WHO:s möte i Genève nästa vecka, i mycket skarpa ordalag. Texten ”inkräktar på Kinas självständighet”, hette det bland annat.

Under den förre presidenten Hu Jintao (2003-2013) fanns ett gradvis ökat spelrum för olika åsikter i Kina. Med efterträdaren Xi Jinping har hålen effektivt täppts till. Fråga Hongkongborna, det vet precis skillnaden. Liksom alla andra oliktänkande i Kina.

Den kinesiska taktiken mot journalister och andra som bevakar Kina är effektiv om den får oss att tänka efter före. Om det till exempel känns obehagligt att uppmärksamma 30-årsminnet av massakern på Himmelska fridens torg om två veckor, där mellan 500 och 10 500 demonstranter dödades beroende på källa, då har regimen vunnit.

En tydlig delseger för Kommunistpartiet är att en utställning på Fotografiska museet om mänskliga rättigheter, arrangerad av FN-organet UNDP, ställts in med kort varsel. Enligt flera källor till SVT Nyheter (17/5) hade det förekommit synpunkter från kinesiska företrädare på exponeringen av Ai Weiwei och Dalai Lama.

Det är enklast att låta bli. Offren är inte i första hand vi själva utan hundratals miljoner anonyma kineser som längtar efter frihet och demokrati. Men liksom Gui Minhai är de värda att vi talar klarspråk.