Gränsen för vad de som har råd kan betala

Självklart ska Uppsala betala till kommuner med sämre förutsättningar. Men samtidigt finns det en gräns för vad som är rimligt.

Johan Rudström.

Johan Rudström.

Foto: UNT

Krönika2019-10-15 17:17
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi betalar inte, vi betalar inte. Dario Fos 1970-talspjäs om ett folkuppror i norra Italien hade verklighetsbakgrund. Efter flera års djup ekonomisk kris spred sig en stark ovilja bland medborgarna över att affärs- och fastighetsägarna klarade sig relativt oskadda. Gemensamt beslutade man sig för att betala lägre hyra och ett lägre pris för varorna i butiken. Kapitalägarna fick till slut vika sig.

Metoden kan ifrågasättas på flera plan, bland annat för den grova uppdelningen i kapitalister och övriga. För den renläriga marxisten är ju också den hårt arbetande småföretagaren per definition ond. Men Nobelpristagaren Fo sätter fingret på en viktig princip, att rättvist fördela bördorna i kris. Detta är också en liberal princip så till vida att det finns en gräns för hur mycket den som har ska betala.

Om Sverige får en kraftigt höjd EU-avgift till följd av brexit borde betalningsviljan vara ganska låg. Det är inte så att inte Sverige ska vara nettobetalare (cirka 2000 kronor per invånare) och att exempelvis Litauen ska vara nettomottagare (4 000 per invånare). Men Sverige tog ett mycket stort ansvar under flyktingkrisen 2015-2016 och gav skydd åt hundratusentals. Litauen tog emot några hundra. 

Inom Sverige har Uppsala kommun tagit ett förhållandevis stort ansvar för nyanlända, och särskilt för ensamkommande ungdomar. Det märks nu när etableringstiden gått ut. Bostadsbristen är skriande och kostnaderna för försörjningsstöd har stigit med 50 procent på några år, till 400 miljoner kronor (UNT 27/9). Uppsala län har inte heller längre lägst arbetslöshet i landet.

I detta läge kommer regeringens förslag till ett nytt kostnadsutjämningssystem. Uppsala, som redan betalar in 500-600 miljoner till systemet, ska betala ytterligare 300 miljoner med en gradvis ökning under fem år (UNT 13/10). Kommunalråden Erik Pelling (S) och Mohamad Hassan (L) sparkar bakut, och av goda skäl. De pressas av ökade kostnader för välfärd, innan de nya medborgarna fått jobb, och kommer att pressas mer framöver.

Det är alltså inte så att Uppsala, en tillväxtort med en ung befolkning, inte ska betala till avfolkningskommuner. Men det finns en gräns. Att slå mot tillväxtmotorn är att slå mot hela ekonomin. Uppdelningen i Sverige mellan dem som har (”Djursholmarna”) och dem som inte har kan ibland vara lika grov som i Dario Fos värld. Slutresultatet blir långt ifrån rättvist. 

Det behövs en grindvakt i båda ändar och det är helt rätt av kommunalråden i Uppsala att sätta ned foten: Vi betalar inte!