Om man lyssnade på partiledarna under valkvällen kunde man tro att samtliga, förutom Feministiskt initiativ, hade lyckats nå betydande framgångar. Så är det givetvis inte.

Det blev få överraskningar i Europaparlamentsvalet. Över unionen kan man se en ökning för såväl gröna som liberalt inriktade partier. Nationalistiska invandringskritiker går på många håll också framåt, men inte lika starkt som många befarat. Precis som i inrikespolitiken kan man se en ökad åsiktssplittring: de traditionella blocken går bakåt, till förmån för grupperingar som förknippas med nyare frågor. EPP, den största parlamentsgruppen där svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår minskar med 38 mandat, S&D där svenska S ingår minskar med 37 mandat. Liberalernas och Centerpartiets grupp ALDE&R, parlamentets tredje största grupp, ökar med hela 39 mandat. Den gröna gruppen växer med 18 mandat.

Vem som är vinnare och vem som inte är det avgörs också av förväntningarna. Svenska Miljöpartiet backade från 15,4 procent till 11,4 procent, men jublar ändå. I riksdagsvalet fick partiet 4,4 procent. Sverigedemokraterna gick fram mest av alla svenska partier. I höstens riksdagsval gick de också fram mest av partierna, men förväntningarna var skyhöga och besvikelsen därmed stor. Nu är det desto nöjdare miner. Trots avslöjandet om att toppnamnet Peter Lundgren hade ägnat sig åt oönskat tafs på en kvinnlig partikamrat gör SD ändå ett bra val.

Den stora förloraren är förstås Feministiskt initiativ. Soraya Post, partiets parlamentariker den senaste mandatperioden, hade på valkvällen svårt att dölja sin irritation över att partiet förlorade sitt mandat. Hon suckade över att väljarna i stället hade röstat på högerextremistiska klimatförnekare. Men sanningen är att det gick betydligt bättre för exempelvis Miljöpartiet. Uppstickarpartier gör sällan två succéval på raken, Piratpartiet är ett annat exempel. Post har däremot förstås rätt i att väljarna valde bort hennes parti. Kulturrelativistisk vänsterfeminism, med en ”hitan och ditan-syn” på ekonomisk politik, lockar inte större skaror.

Liberalernas ledning kan inte ha sovit särskilt gott natten till i dag. EU-val brukar vara hemmaplan för Europavännerna, och nu klarar man sig knappt kvar. Partiledningens hantering av Cecilia Wikström är ett av vårens magplask. Uppsalas kommunalråd Mohammad Hassan uttryckte under valkvällen att nuvarande partistyrelse borde avgå om man inte kommer över spärren till parlamentet. Men även om mandatet behålls borde det usla valresultatet bli en väckarklocka för Liberalerna.

Finns krisinsikten? Den lär behövas inför kommande partiledarval. Fortsätter man i samma spår blir det knappast "Oui!" eller "Yes!", utan garanterat ett "goodbye".