En revolution äger just nu rum i Tunisien. Det är för tidigt att säga om den ska lyckas, och alldeles för tidigt att säga vad den i så fall kan leda till. Men en sak vet vi säkert: när folket strömmar ut på gatorna är det inte bara i Tunis, utan i hela Mellanöstern som diktatorer darrar och demokrater ser ett hopp tändas.

Mellanöstern är en av de regioner i världen där demokratin haft svårast att slå rot. Medan förtryckarstater i Europa, Asien och Latinamerika fallit, har tyrannerna suttit i orubbat bo från Iran i öster till Mauretanien i väster. Förklaringarna är flera, men till dem hör att omvärlden svikit. USA och Västeuropa uppmuntrade förändringen i övriga världen, men har föredragit diktaturerna framför deras motståndare i nästan hela Mellanöstern.

Det är i dagarna 20 år sedan de första skotten avfyrades i USA:s första krig mot Irak, och den unipolära världsordning som följde på Sovjetdiktaturens fall tog sin början. För Mellanösterns del blev Kuwaitkriget inledningen på två decennier av amerikansk hegemoni, där Washington, snarare än någon av regionens huvudstäder, satte dagordningen för områdets politik. Till och med USA:s bittraste fiender, som överste Gaddafi i Libyen, har tvingats krypa till korset.

Det amerikanska inflytandet har, på det hela taget, varit till gagn för regionen — åtminstone givet de sannolika alternativen. Men USA har misskött sin maktställning. Ingen amerikansk president har, trots all högtravande retorik, ägnat något seriöst intresse åt regionens hårt förföljda demokrater, eller pressat sina diktatoriska allierade att dela med sig av makten.

”Stabilitet” har varit nyckelordet i alla USA:s (och Europas) relationer med Mellanöstern, och man har föredragit diktatorer som lovat stadig oljeförsörjning och samarbete mot terrorismen framför riskabla demokratidrömmar.

En ambitiös satsning på konfliktlösning ägde visserligen rum under den förste presidenten Bush och fortsatte, åtminstone tidvis, i Clintoneran. Det var viktigt. Palestinakonflikten och andra oroshärdar har länge gynnat antidemokratiska krafter, och fortsätter göra det i dag. Men denna välmenande pragmatism följdes under George W. Bush av destruktiva stormaktsäventyr.

Irakkriget och USA:s missbruk av demokratiseringsretoriken har inte bara underminerat Washingtons inflytande, utan dragit också viktigare värden i smutsen. USA:s politiska aktier har aldrig stått så lågt, och inte ens Obamas personliga popularitet och karisma tycks kunna vända trenden; detta efter ett år då Kina passerade Förenta staterna som största exportland till Mellanöstern. Maktbalansen har redan börjat skifta, och en chans för demokratiska länder att göra skillnad tycks förlorad.

Men förändring är på väg att ske med eller utan utomståendes hjälp. Dagens regionala system är inte långsiktigt livskraftigt. Mellanösterns lovordade ”stabilitet” har ofta snarare varit en destruktiv stagnation. För varje år förtryckarna hållit sig kvar vid makten har spänningarna ökats och själva staterna försvagats. Förändring är, på längre sikt, oundviklig. Frågan är bara om den ska leda till kaos, eller till något nytt och hoppfullare.

Den ekonomiska globaliseringen har redan tvingat tidigare slutna stater att börja öppna sig mot omvärlden. De moderna medierna har rivit propagandan och censuren i trasor, och satellit-tv-kanalerna, nätforumen och mobiltelefonin gjort åsiktsmonopolen omöjliga. Därmed vittrar en av tyranniets grundförutsättningar bort.

I stat efter stat i Mellanöstern kämpar diktatorerna för att anpassa sig till denna nya verklighet, med små reformsteg avsedda att förlänga regimens liv, snarare än någon äkta liberalisering som syftar till demokrati. Men den ande som slipper ur flaskan låter sig inte alltid kontrolleras. Även om förtryckarregimerna vinner tid, är deras framtid långsiktigt hotad.

Det är detta vi nu ser i Tunisien — ett land där årtiondens raseri mot korruption, fattigdom och förtryck har mött de nya mediernas vägar runt censuren, och där resultatet för åtminstone ett ögonblick är polisstaten övermäktigt. Fler exempel kommer att följa.