Under lördagens match mot Östersund i Uppsala kommer inte ett enda ”heja Sirius” att höras under de inledande 20 minuterna. Tystnadsmanifestationen på en rad allsvenska arenor beror på att polisen satt hårt mot hårt beträffande pyroteknik, så kallade bengaler, och andra våldsamheter. Det yttersta hotet mot klubbarna är att få spela med tomma läktare, men också förbud mot att använda stora flaggor, tifon, på matcherna.

Supporterorganisationerna är mycket kritiska mot vad de kallar en kollektiv bestraffning. Man anser att polisen i stället för dialog försöker ”rasera samarbetet med samtliga aktörer”. ”Om läktarna töms så har polisen inte bara kvävt supporterkulturen med allt den bidrar med, utan också raserat framtiden för klubbarna, ungdomsidrotten, och hela fotbollen som folkrörelse och nationalsport” (UNT 5/7). Stora ord, men hur ser fansens eget ansvar ut?

Bengaler är Asienimporterade fyrverkerier eller raketer som ska användas i sjönöd. När de sätts i gång riskerar omgivningen brännskador och att andas in rök eller brandgaser som kan ligga kvar över läktaren i upp till en halvtimme. Diskussionen om dess vara eller icke vara på arenorna är inte ny. ”Hade fotbollförbundet velat hitta en lösning hade man gjort det för länge sedan”, sade Black Armys ordförande Jimmy Wallingstam till Aftonbladet för drygt 18 år sedan (28/5 2001).

Det lågintensiva kriget mellan polis, supportrar och klubbar kulminerade 2015 med rader av avbrutna matcher i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås, med barnfamiljer som tvingades fly från eld, rök och våldsamma slagsmål. Detta ledde till att polisen införde en ”villkorstrappa” i tre steg, där steg ett är god ordning och steg två och tre leder till åtgärder, som visitationer, flaggförbud (för att kunna identifiera förövarna) och i sista hand tomma läktare.

I vår har trappan börjat användas efter regelrätta upplopp på derbyn i Göteborg (april) och Stockholm (maj). Under den senare matchen registrerades enligt polisrapporten ”142 bengaliska eldar, två våldsamma upplopp samt kastade stenar och flaskor mot polisen”. Flaggförbud har börjat delas ut och här har polisen hittat en öm punkt. Utan flaggor är allt förstört, ingen stämning över huvud taget, anses det.

Supportrarna har rätt i att förbudet använts lite väl ymnigt (mot Sundsvall!). Men kollektiv bestraffning? Det finns ju ett säkert sätt att undvika straff, nämligen ”god ordning och säkerhet vid tillställningen” (steg 1). Då är det bara att vifta på. Fotbollsrörelsen efterlyser dialog med polisen. Men dialogen om bengaler har pågått i 30 år och supportrarnas inlägg i debatten har inte sällan varit att maskera sig och kasta sten.

Familjer som går på match vill gärna ha flaggor och god stämning. Nu är det villkorat och den som har rent mjöl i påsen kan knappast ha några invändningar.