Riksdagens sista partiledardebatt inför sommaruppehållet blev en enda lång påminnelse om det nya läget i svensk politik. Januariavtalet har inte bara lett till rörelser i väljarkåren, till fördel för Kristdemokraterna och till nackdel för Liberalerna. Mittensamarbetet påverkar också debatten.

Forma fiender sänker tonen mot varandra, medan forna vänner höjer densamma. Och vem bär egentligen ansvar för vad?

Statsminister Stefan Löfven sa ovanligt lite med ideologisk laddning. Visst kritiserade han Moderaterna för att vilja sänka skatter, det är en närmast obligatorisk uppgift för en S-ledare. Men gång på gång blev svaren i stil med: Men du tar själv bort värnskatten? Du ska införa marknadshyror?

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt anklagade Löfven för att vara ”fullt upptagen med att genomföra Centerpartiets och Liberalernas valmanifest”. Själv blev Sjöstedt påmind om att han och Vänsterpartiet har valt att acceptera samma regering, som regerar med stöd – ett stöd som inte är gratis – av de liberala partierna.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson pratade som vanligt om att regeringen väljer invandring framför välfärd och folkhem. I vanlig ordning fick Åkesson stå till svars för vad hans partiföreträdare häver ur sig, nu en Sverigedemokrat som har kallat Centerpartiets Annie Lööf ”landsförrädare”.

Såväl Jonas Sjöstedt som Stefan Löfven pikade Åkesson för att ha ställt sig i ”högra hörnet” och köpt ”högerns skattesänkningar”.

Stefan Löfven argumenterade själv för en restriktiv invandringspolitik, medan regeringskollegan Per Bolund – Miljöpartiets nye språkrör – gjorde motsatsen. Han frågade varför Moderaternas Ulf Kristersson varför han inte vill låta föräldrar krama sina barn god natt (genom utökad familjeåterförening).

Bolund ville även prata om Greta Thunberg och klimatet, likt Annie Lööf – vars marknadsliberala sida gjorde sig påmind när hon engagerat försvarade rut-avdraget, friskolorna och den fria företagsamheten.

Moderaternas Ulf Kristersson var på hugget om allt från energipolitiken till kriminaliteten. Bland annat påpekade han för V-ledaren att det var socialdemokraten Göran Persson, och inte alliansregeringen, som först konstaterade att sjukfrånvaron skenade iväg.

Om migration svarade Kristersson att en återgång till att ha generösare regler än övriga Europa gör det för svårt att hantera integrationen.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor återkom ständigt till favoritämnet vården. Vården är – till skillnad mot abortfrågan – något Busch Thor gärna förknippas med. Hon kom i riksdagsdebatten förstås inte undan frågor om KD:s syn på abort.

Liberalernas Jan Björklund gjorde sin sista partiledardebatt. Rolig och ideologiskt driven, var omdömen som återkom i partiledarkollegornas avskedstal.