Ledare Replik.

 

 

Sakine Madon återger i UNT 5/1 en artikel full av felaktigheter skriven av Sten Widmalm, Anders Westholms kollega från samma institution, för att lägga skulden för den misslyckade integrationen på mig och min utredning från 2006. Madon som inte har den minsta inblick i forskarvärlden och i forskning om integration tar sig rätten att skriva att Westholms utredning hade ”bred kompetens för uppdraget”. Om Madon och Widmalm på ett neutralt sätt skulle sätta sig in i kritiken mot Westholms utredning skulle de kunna återge att kritiken handlade just om bristen på kompetens i hans utredning samt det ålderdomliga perspektiv som han valde i problembeskrivningen om integration. Många av hans medarbetare i utredningen hade ingen eller väldigt lite forskning om integration, inklusive Westholm själv. Detta gjorde att inte bara jag utan också många andra forskare som jag inte kände eller hade någon kontakt med lämnade Westholms utredning. Baserat på Widmalms felaktiga faktauppgifter skriver Madon att två av utredningens experter, jag och Paulina de Los Reyes ”plötsligt hoppade av” utredningen. Varken Widmalm eller Madon har någon aning om vad som föregick vårt avhopp och vilka diskussioner som fördes mellan mig och Westholm och hans sekreterare för att rädda hans utredning. Westholm vägrade att lyssna och hävdade hans ”regeringsuppdrag som ensamutredare” och att vi ”måste lyssna på honom”. Nu framställs han och hans vapendragare som Widmalm och Madon som ”offer” för Mona Sahlin och Kamalis maktutövning.

I sanningens namn borde Madon och Widmalm veta att Westholms utredning inte lades ner, utan hans utredning fick fortsätta och de publicerade sina rapporter i DS-form. Dessa rapporter – inte mina – användes av alliansregeringen mellan 2006 – 2014 för att lösa integrationsproblemet.

Min utredning publicerade 13 rapporter i vilka 120 forskare deltog. Dessa forskare var inte på något sätt bundna till mig som person utan publicerade sina rapporter helt självständigt. Deras rapporter visade att det största problemet med integrationen i landet var och är en seglivad strukturell och institutionell diskriminering som skapar strukturella hinder för vissa människor att bli lika behandlade och få samma möjligheter på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i utbildningssystemet, rättsväsendet,

media och i politiken. Kritiken mot mig har knappast behandlat innehållet i mina och Westholms rapporter, utan alltid handlat om min person och om Mona Sahlin som inte kan förlåtas för att ta frågan om rasism och diskriminering på allvar och tillsätta mig som utredare i ”det för övrigt högaktade svenska utredningsväsendet”, som en del av Westholms akademiska meningsfränder skrev i ett brev till Mona Sahlin.

Varken Widmalm eller Madon nämner att min utrednings slutbetänkande och förslag lades fram i september 2006 och varken socialdemokraterna eller alliansen ville genomföra dess förslag som de såg som ”oförenliga med tidens anda”, dvs. den politiska rasismens frammarsch. Tvärtom. Samma år som jag presenterade utredningens förslag för att avhjälpa integrationsproblemet i landet vann alliansen valet 2006 och tillsatte en av min och min utrednings största kritiker Nyamko Sabuni som integrationsminister som enligt henne själv inom bara några år skulle lösa integrationsproblemet. Hon hade makten i 8 år och använde sig av Westholms rapporter – inte mina – för att lösa integrationsproblemet. Widmalm och Madon skriver som om denna verklighet inte existerar och som om mina förslag har genomförts och integrationspolitiken har misslyckats. Genom att ställa frågan ”vad gick egentligen snett och vad hade kunnat göras annorlunda?”, försöker Madon och Widmalm framställa mig som ansvarig för decennier av den politiska maktens misslyckande i integrationsfrågan. Westholms, Widmalms och Madons perspektiv och syn på integration, har varit den som har präglat integrationspolitiken i Sverige både innan och efter min utredning. Hur kan min utredning och mina ogenomförda förslag tas ansvariga för integrationsmisslyckandet i Sverige? Integrationen har på liknande sätt misslyckats även i andra europeiska länder; kanske även detta beror på mig och min utredning, enligt skribenterna?

Lögner blir inte sanna genom att upprepas. Madon, som tidigare vid upprepade tillfällen kritiserat mig och min utredning, tillsammans med Westholms kollega Widmalm, förfalskar fakta och sprider lögner i sitt försök att framställa Westholm som offer och mig som förövare. Förutom de osanningar som nämndes ovan skriver dessa ”neutrala” skribenter att jag

stängdes av från min tjänst på Mittuniversitetet eftersom jag påståtts ha ”hotat rektorn”. De skriver däremot inte vad som hände efter och om detta visade sig vara sant eller inte. Statens ansvarsnämnd som är statliganställdas domstol underkände och avvisade Mittuniversitetets falska anklagelser mot mig och därmed ogiltigförklarade avstängningen. Universitetet fick betala miljonbelopp för sina falska anklagelser.

Jag har under många år varit utsatt för ”karaktärsmord”, av det slag som Madon och Widmalm nu gör. Detta beror på att jag på ett sätt som av många med makt och privilegier upplevs som obekvämt, har forskat, utrett, skrivit och debatterat om rasism och diskriminering i Sverige. Jag har vant mig vid sådana osakliga påhopp och demoniseringar, men att personer med makt och inflytande fortsätter att sprida lögner är ett tecken på ”tidens anda” när rasismen har blivit rumsren och politiskt korrekt. Att fortsätta ignorera de verkliga problemen med integration och framställa mig och mina ogenomförda förslag som ansvariga för misslyckandet är ett tecken på skribenternas partiskhet i en tid av ökad rasism och diskriminering som förvärrar integrationsproblemet.

Masoud Kamali

Svar:

Tack för svaret. Jag underströk att min kritik förstås inte är begränsad "till en enskild person". Självklart bär Masoud Kamali inte ensamt ansvaret för allt som har gått fel. Men att den dåvarande regeringen och Mona Sahlin valde att utse Kamali - redan då känd för att exempelvis förneka hedersförtrycket - till expert var ett misstag som satte sina spår.

Sabuni lämnade för övrigt integrationsministerposten 2010.

Sakine Madon

Politisk chefredaktör