De fransmän som de senaste veckorna tagit till gatan för att protestera är ingen enhetlig skara människor. Gula västarna, som proteströrelsen kallas, uppstod spontant som en reaktion mot höjda bensin- och dieselskatter men har kommit att växa till en mer allmänn missnöjesyttring mot president Emmanuel Macron och hans politik. Rörelsen verkar rymma allt från missnöjda landsortsbor till vänster-och högerextremister och rena våldsverkare. Helgens upplopp i Paris beskrivs som de våldsammaste i landet på över ett decennium. Över 260 personer skadades, däribland minst 23 poliser. Butiker vandaliserades, lyxbilar fick sina fönsterrutor krossade och Triumfbågen blev nedklottrad.

På kort tid har de gula västarnas vrede kommit att dominera fransk inrikespolitik.

Såväl Nationell samlings (tidigare Nationella fronten) Marine Le Pen som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har gett sitt stöd till proteströrelsen och kräver att regeringen utlyser nyval till nationalförsamlingen.

President Macron står nu inför en svår politik prövning. Hur Macron väljer att hantera den gula protestvågen kommer att få konsekvenser, inte bara för fransk inrikespolitik. Macron pressas av usla förtroendesiffror och i en nyligen publicerad opinionsmätning inför EU-valet nästa år gick Marine Le Pens parti om president Macrons La république en marche. Det är dystra siffror. Sina brister till trots är Emmanuel Macron viktig för Europa.

Hittills har presidenten vägrat att backa från skattehöjningarna på bensin och diesel, som är en viktig del av regeringens klimatpolitik. Men skattehöjningarna har slagit hårt mot de fransmän som bor på landsbygden och i avlägsna förorter där få alternativ till att ta bilen finns. Om Macron ska lyckas tygla demonstranternas vrede behöver han visa större engagemang för att överbrygga klyftan mellan stad och landsbygd i Frankrike.

Under sin presidentvalskampanj sade Macron att hans mål var att inga franska väljare ska känna att det finns skäl att rösta på extremistpartier. Med sin trygga majoritet i nationalförsamlingen lyckades presidenten genomdriva ett ambitiöst reformprogram, bland annat har reglerna på arbetsmarknaden luckrats upp. Men de positiva effekterna har än så länge inte infunnit sig. Den franska arbetslösheten ligger kvar kring samma höga nivå som när Macron tillträdde och ekonomin går trögt. Ett drygt år efter sitt tillträde är missnöjet med Macrons politik stort och mindre än var femte väljare säger sig ha förtroende för presidenten.

När epoken Angela Merkel nu går mot sitt slut behöver EU en politisk ledare som med samma kraft som hon kan försvara de liberala värdena. Med andra ord, EU behöver Macron. Måtte han lyckas lösa sin inrikespolitiska kris på ett bra sätt.

Sebastian Sundel