Filosofen Torbjörn Tännsjö har länge varit en av de ledande kommunistiska ideologerna i Sverige. Hans första fotavtryck i offentligheten är en liten skrift med titeln I stället för yttrande- och tryckfrihet (Akademilitteratur 1979). Den avslutas med orden ”Utopia är möjligt att vinna. Yttrande- och tryckfriheten bör på sikt avskaffas!”

Tännsjö har nyligen (DN 29/11) hävdat att ett auktoritärt system skulle vara bättre än demokratin för att avvärja klimathotet. Det är alltså fråga om en grundsyn som uttryckts också långt tidigare. Efter DN-artikeln fick han stöd av meteorologen Pär Holmgren, som också han tidigare uttryckt sig på liknande sätt. Ändå har Holmgren fått förtroendet att toppa Miljöpartiets lista inför EU-valet i vår.

Den första och grundläggande invändningen är självfallet moralisk. Demokratin är det enda styrelseskick som respekterar individens värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter. Men när man väl konstaterat detta så finns en rad ytterligare invändningar och frågor – av det slag som inte har några acceptabla svar.

En av dessa gäller naturligtvis vem eller vilken grupp som mera bestämt ska utöva makten i den auktoritära regimen? Är det forskarna? I så fall, vilka forskare – det finns ju ganska många? Hur ska de utses? Eller ska makten samlas till ett politiskt parti?

Och hur ska maktutövningen gå till? I en demokrati finns gemensamma spelregler som gäller lika för alla åsiktsriktningar, både regering och opposition. I ett auktoritärt system finns inga sådana spelregler. Regeringen gör som den vill och oppositionen riskerar fängelse eller arbetsläger.

I ett auktoritärt system finns inget utrymme för fri debatt och fri kunskapsförmedling – eftersom debatt och granskning av makthavare alltid är ett hot mot den politiska centralstyrningen. Och effekten blir ofrånkomligen att de som styr inte heller får tillgång till relevant ny information. Visst kan ny kunskap komma fram, men den förs inte uppåt i det politiska systemet på det sätt som kan ske i ett samhälle med yttrandefrihet.

Vad händer om de styrande gör allvarliga misstag? Även den som har goda syften kan ta fel och ibland finns genuina målkonflikter där olika goda syften ställs mot varandra. I demokratin kan konflikter och åsiktsskillnader artikuleras öppet. Argument kan brytas mot varandra, politiska åtgärder som leder fel kan avbrytas och regeringen själv kan bytas ut. Inget av detta är möjligt i auktoritära system.

Tron att beslut i svåra frågor blir bättre om de fattas i auktoritära former är en illusion. Tvärtom är det i ett öppet och demokratiskt system som möjligheterna att komma fram till bra beslut, och undvika de riktigt dåliga, är störst. En diktatur är till sist alltid ineffektiv. Vi får inget tillbaka om vi offrar friheten.