Klimatmötet COP 24 i Katowice, Polen, inleds i dag måndag. Det är det viktigaste toppmötet sedan Paris 2015 och världens länder har tolv dagar på sig att försöka fylla Parisavtalet med innehåll. Jordens temperaturökning jämfört med förindustriell tid (cirka 1850) ska hållas ”klart under” två grader Celsius, med målet 1,5 grader. Hur man ska komma dit vet ingen, de konkreta löften om utsläppsminskningar som gjordes för tre år sedan räcker inte på långt när.

Ett misslyckande i Polen kan få katastrofala följder för den globala uppvärmningen. Larmrapporterna har avlöst varandra under året och i förra veckan rapporteras ett historiskt rekord för utsläpp av växthusgaser, 2017. Extremväder, i Sverige och Europa torka och bränder, bidrar inte heller till att minska oron. Även ett halvt misslyckande nästa fredag kan innebära att tvågradersmålet i princip blir omöjligt att uppnå. Sådana besvikelser har setts förut i klimatmötessammanhang, med urvattnade dokument som den minsta gemensamma nämnaren för alla deltagare.

Ett problem är de två män som tar det mesta av syret i klimatdebatten, vilket öppnar för andra att glida undan ansvaret. Den ena är förstås USA:s president Donald Trump som aldrig missar ett tillfälle att dela sina miljoner följare på twitter i två läger – de som tycker att han är en sanningssägare och de som tycker att han är en idiot. De senaste veckorna har han bland annat slagit fast att orsaken till Kalifornienbränderna är skogsbruket (inte helt falskt) samt att köldknäppen i östra USA tyder på ett kallare klimat (helkorkat).

Trump har också sågat en rapport (National Climate Assession) från sin egen regering som kom till slutsatsen att klimatförändringarna kan bli ett hårt slag för USA:s ekonomi, med många hundra miljarder dollar i årliga merkostnader. Den publicerades dagen efter storhelgen Thanksgiving då inte mycket händer i USA annat än att man smälter mat och dryck från gårdagen. ”Jag har sett den, läst lite av den, den är bra. Jag tror inte på den”, sade presidenten.

Den andre mannen är Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro. Han lovade redan i valrörelsen att säga upp Parisavtalet, men tog tillbaka det. Nu har sagt att han ger tillstånd till avverkning av stora regnskogsområden i Amazonas, en yta ”stor som Frankrike”. Bolsonaro kallas Latinamerikas Trump och han är förhoppningsvis också en kopia i så motto att han slänger ur sig saker som sedan aldrig blir verklighet.

Trump och Bolsonaro pratar mycket strunt, men kan orsaka mycket skada för miljön ändå och ska förstås kritiseras för det. Men dessa båda hindras också av parlament som bedriver klimatpolitik, av domstolar som kan underkänna deras beslut och av delstater, regioner, städer och företag som går före i klimatfrågan. Dessutom kan både Trump och Bolsonaro vara borta om några år när de försöker bli omvalda. USA och Brasilien minskar sina utsläpp, även om det går för långsamt.

Samtidigt sitter sju män i ett slutet rum i Peking, i politbyråns ständiga utskott. De är fast beslutna om att det nya Kina ska världens mäktigaste nation till 100-årsjubileet 2049. Vägen dit går genom en tillväxt på just nu omkring sju procent. Kinas löfte i Parisavtalet är att sluta öka (!) sina utsläpp senast 2030.

Många har känt en förtröstan över att Kina också satsar mest i världen på förnybar energi. Det är en del av Pekings strategi för att öka sin mjuka makt i världen, att tala om snabbtåg, solenergi och den nya sidenvägen till Europa. I år säljs över en miljon elbilar i Kina. Fantastiskt, eller hur?

Men det handlar om skalan i ett land med 1,4 miljarder invånare. Kina satsar fossilt också för att uppehålla sin tillväxt, särskilt på kol. President Xi Jinping njuter av rollen som den snälle jätten, en kontrast till busarna i väst. Men det är hans förhandlare som sitter på nyckeln till en framgång vid klimatmötet, och i förlängningen till hela frågan om global uppvärmning.