Man kan tro att Cameron for till Bryssel sjungande ”On the road to Mandalay” och ”Rule Britannia”. Brittiska politiker av i dag, åtminstone de något äldre, har fäder som slogs mot Hitler och farfäder som anföll vid Somme och Ypres under första världskriget och som fortfarande levde i ett imperium där solen aldrig gick ner. Inte undra på att många britter har svårt att acceptera att en tyska dikterar Europas framtid och att man lever på en ö där solen de sista fyra åren tycks ha varit dold av alla ekonomiska problem.

Cameron har inte vågat utmana europafienderna inom Torypartiet. De som har kunnat blockera eller avsätta den ena partiledaren efter den andra, om dessa visat tecken på samarbetsvilja i Bryssel.

Genom att använda sig av sin vetorätt har Storbritannien nu på ett huvudlöst sätt förolämpat Tyskland och Frankrike och visat att Europas problem inte angår britterna. Konsekvensen blir att Storbritanniens problem inte heller är EU:s. Det borde bekymra en nation som har mer än 40 procent av sin export till EU-länderna.

Engelsmän hävdar att man har ”en särskild relation till USA. ”Låt oss konstatera att bara dryg 14 procent av exporten går dit, det vill säga cirka en fjärdedel av vad man säljer inom EU.

Den som inte kan sin europeiska historia blir kanske förvånad över de onödiga motsättningar som Storbritannien skapar. Den som kan sin historia blir närmast förtvivlad över att europeiska politiker ingenting lärt och ingenting glömt. Gång efter annan dyker gamla spöken upp och lämnar kvar en iskall kyla. Som på Balkan, där gammalt groll gör sig påmint, som nu senast när Tyskland bejakar Kroatiens medlemskap men slår stopp i Serbiens EU-process.

Det vi ser hända inom EU beror även på politikernas kapitulation inför marknadskrafterna. EU:s sammanhållning har förvandlats till ett räknestycke, där skuldnivåer och räntesatser avgör framtiden. Inte undra på att David Camerons första bekymmer är omsorgen om City och inte Europas framtid. Läget är inte särskilt mycket bättre i Tyskland eller i Frankrike. Även där styr marknaden och kortsiktiga inrikespolitiska hänsyn. Var finns nu den statsman som kan berätta för européerna vad vi tillsammans måste uträtta i den värld som blir alltmer komplicerad att leva i? Tänk om Helmut Schmidt, den nittioårige förre tyske förbundskanslern, vore yngre och kunde axla den bördan!

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.