Men det var inte sant 2011 och åren närmast därefter. Utbildningen var i själva verket så dålig att Universitetskanslersämbetet underkände den på fyra av sammanlagt fem punkter.

Lärarnas kunskaper i både engelska och svenska var bristfälliga – trots att utbildningen hade engelska som undervisningsspråk och uttryckligen vände sig till utländska studenter. I stället för undervisning delades det ibland bara ut stenciler. På en delkurs i datorprogrammering saknades datorer och dessutom tillräckligt med sittplatser. Det var nära att högskolan förlorade examinationsrätten för Analytical Finance.

En av de 25 studenter som 2011 började läsa denna utbildning heter Connie Dickinson. Inför utsikten att inte ens få en examen hoppade hon av efter två år. Hon hade då betalat 182 500 kronor – eftersom hon kommer från ett land utanför EU/EES-området omfattas hon av de nya reglerna om studieavgifter. Hon vill helt naturligt ha pengarna tillbaka eftersom hon inte fått det som hon betalat för. Utan pengarna kan hon inte betala avgiften vid någon bättre högskola.

Men Mälardalens högskola har vägrat med motivet att det inte finns stöd i lagen för återbetalning. Därför har högskolan nu stämts av den ideella stiftelsen Centrum för rättvisa.

Den som köper något av en privat tjänsteleverantör har möjlighet att ställa krav och få rättelse. Men för den som betalar för en tjänst som levereras av en statlig högskola finns inga sådana möjligheter. Ingen har uppenbarligen tänkt på att en situation skulle kunna uppstå som den som har drabbat Connie Dickinson.

Situationen ger onekligen en intressant sidobelysning till den debatt om studieavgifter också för svenska studenter som pågår i UNT. Men det väsentliga nu är naturligtvis hur Connie Dickinsons fall kommer att hanteras av det svenska rättsväsendet och vad som händer sedan.

Behovet av genomtänkta regler illustreras också av ett annat fall: En student som betalat avgifterna men tvingades avstå från utbildningen på grund av sjukdom i familjen har enligt TT fått avslag från Linnéuniversitetet på begäran om återbetalning.

Högskolorna har uppmanat regeringen att ta ställning. Den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson (S), vill inte säga någonting förrän den rättsliga prövningen har ägt rum. Det är kanske begripligt. Men principfrågan borde vara enkel. Det är orimligt att det offentliga ska kunna ta betalt för tjänster utan att leverera dem och det är rimligt att den som betalat för något som sedan inte kan utnyttjas kan få pengarna tillbaka.

Connie Dickinson och andra har hamnat i ”ett rättsligt tomrum”. För det finns väl ingen som på allvar anser att det offentliga inte har något ansvar gentemot dem som man vill ha som kunder?

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör