Vad var det som hände? En svensk barnfamilj möter våren i Köpenhamn, som vanligt med något att äta, varsin öl och glass på någon av de många uteserveringarna vid vattnet. Men med ett stort hål i semesterkassan som följd. Bäst att snabbt ila över sundet igen, till rimligare priser. Just så som Sverigebesökare utifrån brukade reagera förr om åren. Allt är så dyrt!

Mentalt ser vi fortfarande de skandinaviska valutorna som utbytbara, en svensk krona mot en dansk eller norsk. Lite upp och ned, förstås, men på ett ungefär. Nyheten är att det blivit lätt att räkna om till danska kronor igen, eftersom det går i runda slängar 1,50 svenska kronor på varje dansk. Likaså har det blivit lätt att översätta priser i amerikanska dollar (står i nästan tio kronor) liksom i euro (nästan elva).

Den kontinuerliga försvagningen av den svenska kronan är helt avsiktlig, åtminstone har inte Riksbanken gjort något för att hejda den. Chefen Stefan Ingves håller fast vid sitt inflationsmål, två procent över en konjunkturcykel. Problemen är att skälen för att upprätthålla denna penningpolitik uppnått mogen mansålder. Nej, vi ska inte tillbaka till 1970- och 80-talens höga inflation och devalveringar, som tillsammans med den fasta växelkursen fällde oss 1992. Men 2019 ser allt annorlunda ut.

Tidigare var valutakursen något av ett nollsummespel för den vanliga konsumenten. Vi kunde växla ilskan över glasspriset i Nyhavn mot glädje över att fabriken hemma gick för högtryck. Exportföretagen såg direkt i orderböckerna när kronkursen gick ned och visste att det i sin tur ledde till vinst, fler anställda och god löneutveckling (dock inte alltid god reallöneutveckling).

Med globaliseringen har vi blivit mycket mer beroende av import. Delarna till Atlas Copcos maskiner och Volvos lastbilar kommer från hela världen, från där de produceras billigast. Nu har det blivit betydligt dyrare, vilket nationalstatens bevakare väljer att bortse ifrån. Donald Trump låtsas inte om det när han höjer tullar för varor som USA:s industri är helt beroende av. Stefan Ingves låtsas inte heller om det när han med bottenränta fortsätter att hålla uppe inflationen.

”Inflationsmål och rörlig växelkurs har fungerat väl i Sverige”, skrev Riksbankschefen på DN Debatt (27/3) som svar på kritiken mot kronkursen. Han hävdar att utvecklingen av BNP per capita varit god i Sverige på 2010-talet (jämfört med vad?) och att kronfallet det senaste året lika mycket beror på sämre förväntningar på tillväxten som på penningpolitiken.

Det enda som verkligen fått Stefan Ingves att tveka om sitt inflationsmål var den överhettade bostadsmarknaden. Men när bolånetak och amorteringskrav ser ut att ta hand om den bubblan finns det ingenting kvar i vågskålen för en högre reporänta. Eller jo, varför inte en alltmer högljudd kör av bankekonomer och fattigare glassätare i Köpenhamn?