Det är en sak att vara rapp i repliken när man har en hel dag på sig att skriva en text, någonting helt annat i direktsänd teve. Så när Tobias Jobring, ordförande för Sveriges elevråd (SVEA) i förra veckans avsnitt av UR-programmet Skolfront hasplade ur sig att det bästa vore att låta eleverna sätta betyg på sig själva, visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Efter några sekunders eftertanke förklarade jag att det vore att nedvärdera lärarens roll.
Så här några dagar senare ser jag ingen anledning att ändra min ståndpunkt. Och när jag läser en rapport från Sveriges kommuner och landsting om skolans styrning slås jag av samma tanke som i tevestudion: Det är lärarna som avgör. Svårare än så är det inte.
Sveriges kommuner och landsting (SKL) punkterar effektivt föreställningen att det skulle råda brist på engagerade och kunniga lärare. Vad organisationen också gör är att ge handfasta exempel på hur en kommun kan vända utvecklingen i positiv riktning - utan att det kostar miljontals skattekronor. Med tydlig styrning och utvärdering får lärarna de verktyg de behöver.

När Mats Öhlin tillträdde som skolchef i Haninge ståtade kommunen med den föga smickrande titeln Sveriges sämsta skolkommun. Uppdraget från kommunledningen var enkelt: "Gör vad du vill, bara det blir bättre". I sammanhanget är det värt att notera att Haninge då styrdes av Socialdemokraterna. För vad som sedan genomfördes går på tvärs mot det mesta som S-märkt skolpolitik brukar förknippas med.
På bara några år har resultaten förbättrats märkbart och det har uppnåtts genom att tidigt och regelbundet utvärdera elevernas resultat. Mats Öhlin konstaterar själv att det ju inte var kunniga lärare Haninge saknade, utan tydlig styrning.
Att mäta elevernas utveckling genom skriftliga utvärderingar, prov och betyg görs inte bara för eleverna. Det är, borde vara, lika viktigt för skolorna och lärarna. För om man inte utvärderar, sammanställer och jämför resultat, hur ska man då veta vilken undervisning som fungerar?
SKL-rapporten borde vara obligatorisk läsning för reformsugna kommunpolitiker. Den visar vad som borde vara självklart, att varken ökade resurser eller demokratiexperiment på lärarrollens bekostnad är vägen till en bättre skola. Eller att storstilade lagstiftningsprojekt fixar allt.
Haninge visar att det räcker lång väg med en tydlig styrning där lärarnas engagemang verkligen kommer till sin rätt.