Ekonomiprofessorn Assar Lindbeck och hans forskarkolleger presenterade över 100 åtgärdsförslag för att komma till rätta med 90-talskrisen. Många av de viktiga reformer som senare genomfördes går att härleda till den tjocka lunta med förslag som lämnades till regeringen den gången.

Lindbeckkommissionens slutsatser har spelat en tung roll i svensk ekonomi och politik de senaste två decennierna. När tidsskriften Ekonomisk Debatt nyligen uppmärksammade kommissionens 20-årsjubileum med ett specialnummer, gavs en rad forskare utrymme att ge sin syn på de förslag som genomfördes – och förslagen som inte blev verklighet.

De systemreformer som drevs igenom i samband med krisen har varit särskilt viktiga. En självständig riksbank och det nuvarande budgetramverket i riksdagen är två exempel på åtgärder som har gett stadga och långsiktighet åt svensk ekonomisk politik. Forskarna är överens om att rätt spelregler för politiken har hjälpt till att undvika nya kriser i Sverige.

Det finns dock fortfarande reformförslag från Lindbeckkommissionen kvar att genomföra. Kommissionen förespråkade bland annat förenklade byggregler och en avveckling av hyresregleringen, för att få bostadsmarknaden och ekonomin att fungera bättre på sikt. Det är synd att litet har hänt i den riktningen.

Arbetsmarknaden lämnades också, trots rekommendationer från kommissionen, orörd. Lindbeck menar att höga ingångslöner och lagstiftningen på arbetsmarknaden har bidragit till att arbetslösheten bitit sig fast på en högre nivå sedan 90-talet. Det är fortfarande en enorm utmaning att komma till rätta med stelheterna på arbetsmarknaden.

Lindbeckkommissionen förblir på många sätt ensam i sitt slag i svensk politik. Mitt under brinnande finanskris fick arbetsgruppen tre månader på sig att ta fram sina rekommendationer. Med hjälp av redan befintlig internationell och svensk forskning samlade man på kort tid ihop en lång rad konkreta förslag som riksdagen var beredd att lyssna till.

En sådan framgång var bara möjlig i ett unikt ögonblick av stark krismedvetenhet. 90-talets reformer belyser på det sättet de speciella villkor som styr reformpolitiken i kristider.

Trots de unika förutsättningarna borde Lindbeckkommissionen ändå ha blivit mer av en förebild för efterkommande utredningar och kommittéer.

Kontrasten mot regeringens stora kommissioner är slående. Globaliseringsrådet och Framtidskommissionen är exempel på en helt annan modell för politiska kommittéer. I dessa råd har man samlat företrädare för regeringspartierna, näringslivet, facken och myndigheter för att nå enighet om breda och viktiga frågeställningar. I normala tider är det nödvändigt att förankra reformer på det sättet. Men samhällsvetenskapliga forskare bör samtidigt kunna spela en mer tongivande roll.

Lindbeckkommissionen fungerade också, framför allt på grund av den korta tidsfristen, som en ”katalysator” för redan tillgängliga förslag, och arbetade med ett begränsat eget underlag. Det är sannolikt en bra modell för att avgränsa arbetet i många kommissioner. De många underlagsrapporter som slukats av regeringens kommissioner är visserligen gedigna. Men mervärdet av allt detta arbete är inte uppenbart.

Det som utmärker många utrednings- och kommissionsprocesser är dock den svaga viljan att alls beakta slutsatserna. Globaliseringsrådet är ett tydligt exempel på ett omfattande kommittéarbete som trots en omständlig process nådde meningsfulla slutsatser. Regeringen har dock varit ovillig att göra reformer av rådets rekommendationer.

Reformpolitik kräver med andra ord inte bara ett kvalificerat underlag och en effektiv utredningsgång, utan en grundmurad vilja att genomföra ny politik. Den politiska processen inför och efter att kommissioner och råd tillsätts är ännu viktigare för framgången. Här har regeringen anledning att vara självkritisk.