Titeln anspelar naturligtvis på Olof Palmes bok Politik är att vilja. Lindbeck föddes i Luleå 1930, in i den socialdemokratiska tradition som präglades av starkt socialt engagemang och lika starkt avståndstagande från 1900-talets diktaturläror. Han och Olof Palme möttes i det socialdemokratiska studentförbundet under 1950-talet och det var Lindbeck som tipsade Tage Erlander om Palmes lämplighet som medarbetare. Vänskapen bestod till dess att Lindbeck sade ifrån om löntagarfonderna medan Palme inte ansåg sig ha något annat val än att följa LO.

Lindbeck lämnade partiet och fick 1992 en borgerlig regerings uppdrag att leda den så kallade Lindbeck-kommissionen av oberoende experter för att hitta lösningar på den djupa ekonomiska kris som landet då befann sig i. De flesta av de 113 förslagen – inräknat en självständig riksbank, en stramare budgetprocess och fyraåriga mandatperioder – har sedan genomförts i ganska stor enighet.

Stora delar av boken kan läsas som eleganta översikter av viktiga samhällsekonomiska problem. En vägledande tanke är att om man väl förstått att marknadsekonomi är att föredra framför centralisering och planekonomi så bör man också låta marknaderna fungera. Lindbeck skildrar med beklagande hur taktikspel från både Socialdemokraterna och Folkpartiet under 1960-talet omintetgjorde det avskaffande av hyresregleringen som redan föreslagits (i en proposition skriven av Lindbeck själv) och som de två partierna då egentligen var ense om i sak. Problemet kvarstår som bekant fortfarande olöst.

Artikelbild

| Håkan Holmberg

Lindbecks bidrag till den ekonomiska forskningen, som insider-outsiderteorin om arbetsmarknaden, skulle väl motivera det ekonomipris till Alfred Nobels minne som han själv var med och lanserade vid 1960-talets slut. Allmänheten i Sverige har i stället nog fäst sig mest vid hans motstånd mot löntagarfonderna – ”det farligaste förslag som på mycket länge presenterats av en mäktig organisation i Sverige”, som han skrev då och alltjämt anser.

Och så var det. Det är, som Lindbeck än en gång påminner om, en enorm skillnad på ett samhälle där olika intressenter dominerar ägandet i skilda företag och ett samhälle där en enda organisation som dessutom är en tung maktfaktor på en rad andra samhällsområden är dominerande ägare i alla företag. Så såg förslaget från början verkligen ut – inte ens för kooperationen eller för medieföretagen gjordes undantag. Och när fonderna senare infördes i begränsad och urvattnad form fanns risken alltjämt kvar att deras kontroll över ekonomi och samhälle i ett senare skede skulle utvidgas.

Fonderna avskaffades efter maktskiftet 1991, men man får, betonar Lindbeck, aldrig bortse från risken att nya förslag med liknande effekter dyker upp. Han har därför varnat för de tankar om sammanläggning av AP-fonderna som presenterats av en statlig utredning och som mycket väl kan vara oemotståndligt frestande för dagens finans- och finansmarknadsministrar.

Lindbeck argumenterar inte i termer av ”kapitalism” och ”socialism” utan visar att den viktiga vattendelaren går mellan decentralisering och centralisering. Det sker redan i hans granskning av de ekonomiska föreställningarna hos 60-talets ”nya vänster” (Den nya vänsterns politiska ekonomi, Aldus/Bonniers 1970), också den internationellt uppmärksammad. Marknaden löser inte alla problem, men ett system byggt på marknadsekonomi är alltid att föredra framför ett system byggt på byråkrati, centralstyrning och monopolistiskt ägande. Varför inte ge ut några av Lindbecks klargörande texter om ekonomi och decentralisering på nytt?