När den nya skollagen klubbades förra året visste indignationen hos ett fåtal, men i gengäld högljudda, konservativt färgade debattörer inga gränser. Anledningen? Från och med nu ska det krävas synnerliga skäl för hemundervisning av barn, i praktiken ett stopp för hemskolning som motiveras av religiösa och filosofiska skäl.

De upprörda reaktionerna är svåra att förstå. Dels för att enbart ett hundratal familjer berörs, dels därför att hemskolning i de allra flesta fall, som så ofta med några klart beundransvärda undantag, praktiseras av föräldrar som vill skydda sina barn från det som lärs ut i den svenska grundskolan.

Det kan förstås finnas särskilda skäl, till exempel medicinska, för undervisning i hemmet, men i de allra flesta fall har barnen rätt att slippa hållas hemma på grund av föräldrarnas övertygelse, oavsett om det är av religiösa skäl eller för att den kommunala skolan av något skäl upplevs som ett hot mot föräldraskapet. Det är till exempel sällan matematik- eller geografilektionerna som upplevs som problematiska.

Skolplikten är mer än bara ett krav på skolgång. Den är också en rätt för alla barn till nio års grundläggande utbildning. Denna grundtanke har genomsyrat svenskt skolväsende mer eller mindre sedan folkskolans införande 1842. Att pliktmyntet har två sidor exemplifierades på debattplats i gårdagens Aftonbladet av Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (FP). Tillsammans med partikollegan Ann-Katrin Åslund vill hon skärpa socialtjänstlagen så att kraftfullare åtgärder kan sättas in mot föräldrar som håller barnen borta från skolan termin efter termin. Och då handlar det inte om barn vars föräldrar har laddat hem de senaste läroplanerna och fyllt hyllorna med skolböcker.

Detta är någonting väsensskilt från det fåtal idealister som faktiskt erbjuder barnen en allsidig hemundervisning. Just därför är det så viktigt att skollagen är utformad som den är. De lyckliga undantagen kan inte diktera villkoren, inte om konsekvenserna blir närmast oöverblickbara för alla de andra barnen. Barn som hålls borta från skolan på tveksamma grunder, hålls också borta från samhället.

Den som vill kan förstås beskriva skolplikten och i praktiken förbudet mot hemundervisning som enbart en frihetsinskränkning och helt strunta i att det också innebär en rätt till utbildning. Men i så fall är det en nödvändig inskränkning av, märk väl, föräldrarnas frihet, för att barnen ska erbjudas andra vyer än hemmets och garanteras en god grundläggande utbildning.

Därför är bevarandet av skolplikten, och åtgärder för att upprätthålla den, så viktiga. Ansträngningarna att ge rätt till en allsidig och balanserad utbildning blir verkningslösa om föräldrar med hemundervisning som medel tillåts runda skolplikten.