I Strasbourg, där jag befinner mig på ett journaliststipendium, utbröt förtjusta tjut när pressens mobiler pep till med beskedet, att det europeiska luftrummet äntligen öppnats igen. Man skulle kunna önska att det eftersträvansvärda brittiska krigs- och kristidsmottot "Keep calm and carry on" präglade parlamentet så här i vulkanens skugga.
Verkligheten är långt därifrån. Månadens session förkortades med en av totalt fyra dagar och schemat modifierades rejält, bland annat genom strukna omröstningar.

 

Men askkaoset har också fört någonting gott med sig. Otippat nog har en isländsk vulkan belyst inte en utan två viktiga demokratiaspekter av EU-parlamentets arbete. Den första handlar om närvarononchalansen. Även om flera ledamöter gjort tappra försök att ta sig till
Strasbourg, och andra varit inaskade i exempelvis USA, finns vissa som inte hymlat med hur lättade de är över att slippa ändlösa utfrågningar och debatter.
Det har retat upp flitigare kollegor och de tjänstemän som beordrats hit från Bryssel. Innan förra sommarens EU-val gjorde DN en granskning, som visade att flera svenska politiker gjort få avtryck trots fem år i parlamentet. Kristdemokraten Lars Wohlin hade inte skrivit en enda resolution, medan FI:s Maria Robsahm inte yttrat sig på en session på tre år (DN 090422).
På votewatch.eu kan väljarna själva hålla koll på aktiviteten hos ledamöterna. Högst i den svenska bokstavningsordningen står Anna Maria Corazza Bildt, invald 2009. Hon har bara 67,5 procents närvaro vid plenarsammanträdena. Visst borde vi kräva mer engagemang från våra folkvalda än så?

En annan debatt som surrar överallt handlar om den månatliga resecirkusen mellan belgiska Bryssel och franska Strasbourg, en ur alla aspekter vansinnig ritual inskriven i EU:s fördrag. Forna ledamoten Cecilia Malmström har varit drivande i att samla ihop en miljon namnunderskrifter från EU-medborgare, vilket krävs för att ändra fördraget.
I skrivande stund har 1 266 443 personer skrivit under "One seat"-kampanjen. Holländska Jeanine Hennis-Plasschaert har under våren fått 171 andra ledamöter att underteckna ett liknande upprop till Europeiska rådets ordförande, Herman Van Rompuy.

Efter att själv ha anlänt med (segt men kaosfritt) tåg från Stockholm snubblade jag nästan över den strida ström av stora grå lådor som bars in i byggnaden. Det är alltså inte bara politiker utan tusentals dokument som hänger med i flyttprocessen. Sedan ska allt och alla tillbaka till Bryssel igen.
Om det inte kostade ofattbara två miljarder svenska kronor om året hade man kunnat skratta åt farsen. Nu försvinner skattebetalarnas pengar ner i byråkratins omättliga hål, minst lika skrämmande som en uppretad vulkan. Till skillnad från Eyjafjallajökull är det dags att sluta se parlamentets
pengaslukande som ett naturtillstånd