Spelregler för press, radio och tv är utomrättsliga regler för journalistik som utformats av branschen – medier­na ska vara själv­sanerande, inte myndighetsstyrda. Självregleringen ska förmå staten att inte göra juridiska inskränkningar som försvårar t ex granskande journalistik.

Det nya medielandskapet har drivit fram den pågående utredningen om yttrandefrihetsgrundlagens utformning. Olika medier flyter in i varandra – webb, tv, sociala medier – och vem som helst kan fotografera, filma och lägga ut på nätet. Samtidigt kommer förslag om att lagstifta om fotoförbud på allmän plats, vilket kan vara bra för integriteten men å andra sidan kan minska pressfriheten.

Mot denna bakgrund ska man se den diskussion som just nu förs inom Pressens samarbetsnämnd – samarbetsorgan för journalister, publicister och tryckta medier – om ett utvidgat medieetiskt system för alla medier, även vissa sociala medier. Debatten som samarbetsnämnden ordnade i onsdags i Stockholm var ytterst livlig och i sig skäl nog för att dissekera begreppet medieetik.

Artikelbild

| Maria Ripenberg

Det självsanerande systemet finns alltså i dag samlat i en och samma regelbok – men helt olika organ hanterar övertrampen. Vi har PO respektive Pressens opinionsnämnd (PON) som prövar publiceringar i periodisk skrift. Granskningsnämnden granskar hur public service-företagen lever upp till sina statliga tillstånd. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd granskar journlisters metoder och integritet. Och textreklamreglerna finns det inte längre någon som följer upp – vilket dessvärre märks i många av de allt mer ekonomisk pressade medieprodukterna.

Kanske ser man den egna spretiga kartan bäst om man sneglar på våra nordiska grannländers samlande ramverk: Norge, Danmark och Finland har ett enda organ för alla mediers etiska frågor. Danmark skiljer dock ut sig med en statlig nämnd, som tillsattes då mediernas parter inte kunnat enas om en frivillig modell. Detta är en mindre lyckad lösning som säkert spökar i bakhuvudet på dem som nu vill forcera ett slags övergripande ”MO” – medieombudsman – i Sverige.

Men kan och ska alla journalister i hela branschen och i olika medieslag ha exakt samma syn på vad som är etiskt och oetiskt? Och uppfattas och hanteras publicering av samma stoff på exakt samma sätt i tidningen, på webben och i tv – ens på samma företag? En händelse som den mördade flickan Englas begravning visar, som PO Yrsa Stenius påpekade, hur det som blir oförargligt i pressen kan bli ytterst kontroversiellt i tv.

Om en gemensam ”hjärna” ska sila samtliga svenska pressetiska övertramp i framtiden kommer olika medieplattformars särart att bli tydlig, och en MO skulle säkert anpassa sig. Tolkningen av spelreglerna förändras ju också med tiden. Men med en moralkoloss för både publicistik, yrkesetik och reklam, som Journalistförbundet vill ha, finns risken att vi inte förmår ge den enskilda, överkörda människan det fokus och den vikt hon förtjänar. Och då är inte mycket vunnet.

Hur medieföretagens självsanering än regleras i framtiden är frågan långt mer brännande än vad Sverige Radios vd Mats Svegfors vill få den till – diskussionen är enligt honom, förvånande nog, ”en av de allra mest oviktiga” för branschen just nu. Dessutom har vi – som Norrans chefredaktör Anette Novak uttryckte det – ”en chans att tagga upp etik­debatten”.