Enligt Socialstyrelsen har ungefär 40 000 som bor i Sverige utsatts för kvinnlig könsstympning. Ekot rapporterar att allt fler av dessa söker vård. Det är utmärkt att fler vågar söka hjälp.

Bita Eshraghi, specialistläkare på Amelmottagningen som tar emot flickor och kvinnor som har utsatts, berättar för Ekot att ungefär hälften kommer från remisser från mödravården, ungdomsmottagningar, skolsköterska eller socialtjänsten. Den andra hälften ”kommer på eget initiativ, vilket är fantastiskt”, säger Eshraghi.

Könsstympning har inte alltid varit en enkel fråga att hantera. Sverige har förvisso haft ett förbud mot könsstympning sedan 1982, med de fällande domarna är försvinnande få. Samtidigt har vi länge vetat att många är drabbade.

NyamkoSabuni, då folkpartipolitiker som efter valet 2006 blev integrations- och jämställdhetsminister i alliansregeringen, lanserade idén om gynundersökningar på flickor. I en debattartikel skrev hon: ”Det bör inom skolans ram införas obligatoriska läkarkontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet” (Expressen, 17/7 2006).

Reaktionerna mot förslaget blev kraftiga. Sabuni beskylldes bland annat för att vilja ”kränka utsatta flickors integritet”. Hon försvarade sig med att hennes idé varken är ”mer eller mindre integritetskränkande än den hälsokontroll som alla pojkar erbjuds för att kontrollera pungen”.

Den allvarliga integritetskränkningen i sammanhanget är förstås själva könsstympningen. Men skulle obligatoriska kontroller i skolan verkligen lösa problemen?

När jag kontaktar debattören KhadraSeerar, som på inbjudan av Tris ska föreläsa på ”Internationella dagen mot könsstympning” här i Uppsala om en månad, betonar hon att utsatta flickor behöver få veta att hjälp finns att få. Om vi skulle ha obligatoriska gynundersökningar en viss årskurs på högstadiet är risken att föräldrarna till flickan bara skjuter på ingreppet till efter den undersökningen, säger Seerar.

Hon skulle däremot vilja se att nyanlända flickor får information om att hjälp finns att få, och då utan att deras föräldrar är med och styr samtalet. Dessutom behöver könsstympning finnas med vid hälsoenkäterna som skolelever får svara på, säger hon.

Som nyanländ i Sverige fick man en kallelse till tandläkaren, nämner Seerar och fortsätter: ”Jag hade aldrig varit hos en tandläkare. Det var bara en hälsofråga och tänder som skulle lagas”. Tänk om en gynundersökning hade kunnat vara lika lite laddad? Några frågor om könsstympning fick Seerar, som utsattes innan hon som nioåring kom till Sverige, däremot aldrig av skolan eller vården.

I dag talas det tack och lov mer öppet om könsstympning. Enbart ett lagförbud räcker bevisligen inte. De som har utsatts behöver veta att skolan, vården och övriga samhället på riktigt vill hjälpa.