Ska en universitetslärare tvingas kvotera in kvinnor på en litteraturlista, även om kvinnliga författare inte har med ämnet för kursen i fråga att göra? Frågan aktualiserades när Erik Ringmar, doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet, hamnade i konflikt med sin institution.

Ringmar och en kollega höll kursen ”Det moderna samhället och dess kritiker”, och de kvinnliga författarna - bland kritikerna av det moderna samhället på 1800-talet - lyste med sin frånvaro. Då klämdes postmodernismen in på kursen, med en text av feministen Judith Butler. Men Butler hade som samtida feminist inte med ämnet att göra. Ringmar tog därför, utan institutionens tillåtelse, bort Butler från litteraturlistan. Det skulle visa sig inte göras ostraffat. Studentaktivister protesterade och krävde kvoterad litteratur, och prefekten på Lunds statsvetenskapliga institution har sin linje klar: ”Som lärare och examinator är man i grunden tjänsteman, ytterst en representant för en statlig myndighet, och därför begränsas handlingsfriheten av regelverk och policys” (Lundagård, 29/1).

Ringmar riktar i sin nyutkomna bok ”Befria universiteten!” (Timbro förlag) sylvass kritik mot just det synsättet. Läraren ska få sköta sitt, inte vara statens redskap. Det Nationella sekretariatet för genusforskning och "genusintregrering" kan inte stå över den akademiska friheten. Som Ringmar nämner tvingades han att ”förändra, och försämra” sin kurs. Han hamnade i en situation där hans institutionsstyrelse och en grupp tongivande studenter läxade upp honom som lärare. En erfaren och uppskattad lärare påstods plötsligt utsätta studenter för ”grova kränkningar”.

De upprörda studenterna hävdade att de hade känt sig ”otrygga” i hans klassrum. Men om man med "trygghet" menar att aldrig utsättas för andra idéer och perspektiv blir det inte mycket till intellektuell diskussion kvar. Vi ska inte göra universiteten till trygga rum, "safe spaces", skriver Ringmar. Folk som bara lyder är dåliga på att tänka, och vi behöver höra det felaktiga för att lära oss det rätta. Självklart är det så.

Frågan om akademisk frihet visar också ett kulturellt gap mellan Sverige och omvärlden. När Ringmars konflikt med institutionsstyrelsen i Lund uppmärksammades, i riksmedia först av SvD:s ledarskribent Ivar Arpi ("Så blev genusvetenskap överkyrka i Lund" 4/11 2017), spred sig nyheten snart världen över. I Tyskland, där man har en tradition av "Lehrfreiheit”, rätten att undervisa fritt, frågades det vad die dummen Schweden ägnar sig åt. I flera länder möttes Lunds universitets agerande med förvåning. Judith Butler själv tog starkt avstånd från att kvoteras in på litteraturlistor. Men på jobbet fick Ringmar i stället kommentarer som "nu har du verkligen ställt till det för dig".

Vad fick honom att gå emot strömmen? Han konstaterar att han faktiskt inte är så svensk. Född svensk, förvisso, men också präglad av att ha arbetat på universitet i Kina, Turkiet, England och USA. Han hade varit utomlands i över 30 år när han flyttade tillbaka för att undervisa här. Om han kunde ha tuffa och intellektuella diskussioner i kinesiska och turkiska klassrum, borde det gå i fria Sverige. Väl?

Synen på universitetens frihet är ingen höger-vänsterfråga påpekar Ringmar - som befinner sig på den politiska vänsterhalvan - när vi hörs. Så är det. Oavsett om det är marknadsaktörer eller stat och politik som håller i pekpinnen måste man se problemet. Det är universitetens självständighet som är det centrala. Forskare som bugar och nickar blir helt enkelt dåliga forskare.

Ändå rättar sig många i ledet. Ännu har ingen på Ringmars egen institution gett honom stöd. Lyd, är det tydliga budskapet från universitetet. Tänk för allt i världen inte fritt. Tänk rätt, även om vi alla vet att det är fel.