Mellan den tredje och den sjunde augusti har centrala Uppsala drabbats av två våldtäkter och två våldtäktsförsök där gärningsmannen angripit på öppen gata. Händelserna är traumatiserande för de enskilda, och påverkar den upplevda tryggheten i staden i stort.

Otryggheten i staden är utbredd, om än inte signifikant i en nationell kontext. Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån som publicerades i höstas har 17 procent av Uppsalaborna undvikit att gå ut på kvällarna av brist på trygghet. I vissa stadsdelar är siffrorna mer än dubbelt så höga – 44 procent i mellersta Stenhagen.

Även myndigheten BRÅ har noterat en minskad trygghet de senaste åren. Särskilt bland unga kvinnor, och detta i takt med att sexualbrotten har ökat drastiskt. Från att 1,5 procent uppgav sig ha blivit utsatta år 2006 till 6,4 procent år 2017. Sett enbart bland kvinnor var siffran 10,7 procent samma år. Det är inte acceptabelt för ett välfärdsland som Sverige. Särskilt då vi vet att mörkertalet är stort.

Förklaringarna till den illavarslande utvecklingen är flera. En del menar att utvecklingen beror på att det har blivit mer acceptabelt för kvinnor att tala öppet om sexbrott och att anmäla dem. En annan förklaring handlar om en mer kontroversiell fråga som berör vissa invandrargruppers överrepresentation i statistiken.

Uppdrag gransknings genomgång från förra året visade att 58 procent av de som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt under tidsperioden 2012 till 2017 födda utomlands. Att dra ett rakt streck mellan ursprung och benägenhet att begå brotten är dock att göra det enkelt för sig, och leder fel. Utbildningsnivå, grad av sysselsättning och andra socioekonomiska faktorer spelar in. Men ytterst handlar det om individer som ansvarar för sina egna handlingar och som kan inte kan ursäktas med grupptillhörighet. Varken av de själva, eller av andra.

Och här gäller också att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om en överrepresentation föreligger är det en marginell minoritet som faktiskt begår dessa brott.

Kopplat till detta har det också på senare år uppmärksammats att Sverige har fått en skev könsfördelning. Vid slutet av 2015 gick det 123 män på 100 kvinnor bland 16 och 17-åringar. Forskare, bland annat statsvetaren Joakim Palme, verksam vid Uppsala universitet, har varnat för fördelningens följder. Män utan varken jobb eller partner har ofta inget att förlora, och riskerar att hemfalla åt kriminalitet.

För att åtgärda problemet på kortare sikt handlar det om att prioritera resurser. Att ha närvaro av polis och ordningsvakter i stadskärnan om natten och hålla det upplyst. Men också att stötta trygghetsprojekt i civilsamhället. Och inte heller bör vi skambelägga polisen när den ger råd för hur man undviker att utsättas för brott. Tryggheten i Uppsala förtjänar bättre.