"Bete dig som en svensk!”, röt han: ”Du får inte cykla här!”. Hon invände förskräckt att alla andra gör det. ”Jag bryr mig inte om vad andra gör. DU ska inte cykla här”, svarade han. Min vän kände sig hotad och bad honom släppa cykeln som han höll fast. Mannen gick då alldeles inpå hennes ansikte och väste: ”Du är inte svensk. Du ska ut.” Väninnan, framgångsrik Uppsalaföretagare sedan många år, gick hem på darrande ben. Värst var, sa hon efteråt, att ingen ingrep för att hjälpa henne.

Förfärligt obehagligt, men bara en enstaka händelse. Så tänker kanske en del. Överlag är ju vi svenskar toleranta. Men är det verkligen något att skryta om? Tolerant betyder ju överseende, tålig och fördragsam (alltså även med det man ogillar). Eller menar vi att vi är fördomsfria?

”Allt tyder på att beskrivningen av Sverige som ett rasistiskt land är en myt”, skrev United Minds opinionschef Carl Melin och Timbros vd Markus Uvell (utan några källhänvisningar) i en debattartikel i DN 13 juni. Tre dagar senare modifierades bilden av Svenska FN-förbundet. Till en FN-rapport om de mänskliga rättigheterna i Sverige skriver de att ”antalet hatbrott är alarmerande, men ännu mer oroande är att extremt få fall leder till åtal, plus att rasistiska organisationer är mer aktiva än någonsin.”

I Expressen hävdar politiska redaktören Anna Dahlberg (7/6) under rubriken ”Myten om det rasistiska Sverige”, apropå bland annat en SOM-rapport från 2009 (!), att ”Sverige blir ett alltmer tolerant land. Men den bilden dränks i den upppiskade debatten om en galopperande främlingsfientlighet.”

Frågan är dock vem som piskar och dränker. På debattsidan i samma tidning berättade 19-åriga lärarstudenten Ramla Abdullahi (26/5) om hur rasistiska kommentarer förpestar hennes vardag. Män tafsar, kommenterar och glor. Spottar på och örfilar (!) henne.

Sedan Sveriges Radio nu dragit i gång sin serie om rasism i skolan strömmar vittnesmål in från elever, föräldrar och lärare. Samantha från Stockholm skriver att hon redan som sexåring ville stanna hemma från skolan, då både elever och lärare var emot henne på grund av hennes hudfärg och religion. Fatima från Dalarna fick dagligen, från femårsåldern, utstå rasistiska glåpord. Lärare hörde, men ingrep inte.

En lärare berättar på sr.se att det finns mängder av exempel på ”svensk vardagsrasism” innanför skolans murar: ”Då menar jag främst inte mellan elev–elev utan mellan lärare–elev och rektor–elev.” En annan lärare beskriver stämningen i personalrummet: plumpa muslim-skämt och öppet rasistiska uttalanden.

DO ska nu granska 150 skolor. Det är bra. Men mer måste till. Bland annat bör man uppmärksamma den ödesdigra påverkan på hälsan som rasistiska trakasserier har. Här vittnas om dålig självkänsla, ångest, panikattacker, självskador och depressioner. Stort mänskligt lidande.

Hur det står till med den institutionella och strukturella rasismen utanför skolans värld vet vi. Nyligen presenterade DO en forskningsrapport som visar att en person med arabiskklingande namn har 50 procent sämre chans att få komma på en jobbintervju än en person med svenskt namn, trots samma kompetens. Tidigare studier visar att personer med utländsk bakgrund diskrimineras på bostadsmarknaden.

Om det är antirasister som ”piskar upp en galopperande främlingsfientlighet” – vad ska man då säga om rasister? Och nu tänker jag inte bara på högerextrema partier, utan på dem som figurerar i lärarrum, personalrum, bostadsföretag, myndighetskorridorer.

Det är rätt ointressant med hårklyverier om ”toleransens” marginella förbättring, när människor samtidigt drabbas av alltmer utåtagerande rasister. Om ”den svenska toleransen” verkligen växer, så tycks den snarare öka sin fördragsamhet med rasister. Här öppnar ett statligt verk för nazister i skolan. Samtidigt, i Uppsala, åser människor en rasistattack, utan att ingripa.