Den brittiske premiärministern Boris Johnson hoppas på ett mirakel i parlamentet på lördagen. Eller åtminstone på att ett par dussin Labourledamöter är så trötta på hela brexitcirkusen att de röstar ja till det nya avtalet med EU. Samma avtal som Labourledaren Jeremy Corbyn kallat ”sämre än Theresa Mays”, alltså sämre än något av de tre avtal parlamentet redan sagt nej till.
Grundproblemet har varit detsamma sedan brexitprocessen inleddes. Det går inte att ha en gräns på Irland, mellan EU och Storbritannien, samtidigt som man inte har en gräns på Irland, mellan Irland och Nordirland. Både May och Johnson har försökt att tona ned och bagatellisera denna gräns så långt det varit möjligt. Johnson har till och med lagt den i havet i ett försök att undvika synliga bommar och stationer på land.
Men faktum kvarstår. Det kommer att bli kontroller av varor. Nu blir tyngdpunkten kontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien. Trots att det nordirländska parlamentet fått en möjlighet att dra sig ur arrangemanget om fyra år, har förslaget satt fart på spekulationerna om ett enat Irland igen. Alla på ön som är födda före 1998 vet vad detta kan innebära. Bomber och blod.
Johnsons kalkyl är iskall. Han har räknat bort stödet från de nordirländska unionisterna DUP, vars stöd visserligen är en förutsättning för den konservativa regeringen men som bara är tio till antalet. I stället hoppas han på att Labourledamöter från distrikt med starkt stöd för brexit ska rösta ja. Om han får rätt väntar stabilitet å ena sidan, en riskabel situation i Nordirland å den andra. Om han räknat fel väntar antingen en hård brexit och kaos 31 oktober, eller en förlängning och fortsatt brittisk politisk cirkus.