FP har sedan länge sitt erkännande för utbildningspolitiken och internt i regeringen får man också det budgetutrymme som krävs för reformer som kan öka Sveriges konkurrenskraft.

Att upplysa Moderaterna om att FP även fortsatt står för slopad värnskatt och reformerad arbetsmarknadspolitik (ungdomslön och las) är också principiellt viktigt. Men chansen för att få nådiga nicken av Anders Borg (M) kommande vecka är förstås minimal. Här är det träget och långsiktigt arbete, ”droppen som urholkar stenen”, som gäller.

Det var i stället i infrastrukturpolitiken som Jan Björklund satte ett nytt märke i sitt tal. Investeringarna bör kunna öka med flera miljarder årligen, anser han. Pengarna ska inte i första hand gå till stora projekt, utan till ökat underhåll av det befintliga väg- och järnvägsnätet. Sverige har inte längre råd med miljardkostnaderna för avstängda vägar och stillastående tåg.

Artikelbild

Johan Rudström

Utspelet kommer inte av en slump. Kritiken mot en regering som håller hårt i plånboken när behoven är stora och lånevillkoren mycket gynnsamma har vuxit efter hand. Härom veckan var också Anders Borg ute och slog fast att Sveriges ekonomi växer mer än förväntat och att det nu finns utrymme för satsningar. Det är ingen slump – bara påpassligt av Björklund, veckan före Fredrik Reinfeldts sommartal.

Att verkligen stå för sin politik är de mindre partiernas chans när de båda alternativ som vill vara statsbärande och tillfredsställa alla ställs mot varandra. Det måste löna sig i längden att tala om vilket samhälle man vill ha, inte bara vilka förslag man kan få majoritet för i dag.

Men på vägen dit är det förstås aldrig fel att få lite uppmärksamhet av andra skäl. Som att Folkpartiet blev det parti i alliansen som först bröt med den rådande sanningen att det aldrig, aldrig kan finnas skäl för att öka på statsskulden.