Populisters framgångar fortsätter att vålla bekymmer och splittring i etablerade partier. I Tyskland har partiledaren och Angela Merkels tilltänkta efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) avgått efter bråk om hur det högerpopulistiska AfD ska behandlas.

I Tyskland är ännu alla andra partier på riksplanet överens om att hålla AfD kort. Partiet fick i valet 12,6 procent och ligger opinionsmätningar något högre. Tysklands valsystem påminner om det svenska, vilket ger många partier. Tyskland vill helst ha majoritetsregeringar, vilket ger allt brokigare koalitioner för att hålla AfD ute.

 

Parallellen med Sverige är påtaglig, liksom med andra västeuropeiska länder med proportionella valsystem. Högerpopulister är långt ifrån egen majoritet, men inställningen till dem splittrar andra partier och försvårar regeringsbildandet.

I USA är läget helt annorlunda. Där vann högerpopulisten Donald Trump presidentvalet och har helt tagit över Republikanerna, det ena av de stora partierna. USA har givit de två stora partierna en mycket stark ställning. Kritik mot ”bossvälde” har gjort att de låter väljarna direkt utse kandidater. Partierna har tappat kontrollen. Det är lätt att ställa upp som kandidat i båda partierna, men en väldig uppförsbacke för oberoende eller för andra partier.

 

Därför kunde Donald Trump, som aldrig varit kandidat eller aktiv för Republikanerna, vinna partiets nominering. Republikaner som ogillade Trump fick välja mellan att stödja huvudmotståndaren eller stödja partiets kandidat. De flesta satte partilojaliteten främst.

Om Sverige hade haft USA:s valsystem kunde något liknande hända här. Vi hade haft ett brett vänsterparti, ”Rättvisepartiet”, och ett brett högerparti, ”Frihetspartiet”. De hade utsett en statsministerkandidat (om monarkin hade varit kvar) efter att väljarna fått rösta mellan olika kandidater och det varit ganska fritt att ställa upp i de båda partierna.

 

Det är då inte osannolikt att Jimmie Åkesson hade fått fler röster än Ulf Kristersson och blivit Frihetspartiets kandidat. De som ogillar honom hade då haft samma dilemma som måttfulla Republikaner i USA. I Rättvisepartiet kunde den karismatiske Jonas Sjöstedt ha vunnit över den mer färglösa Stefan Löfven.

Det visar att valsystemen spelar roll för hur det går för populister. Men där finns även en oroande likhet. I Axess menar Jonathan Rauch att en förklaring till polarisering i USA är partiernas försvagade roll. Det är något vi också ser i Sverige. Partierna har svårare att uppfylla sin förmedlande roll mellan väljare och makthavare.