Matchen pågår för fullt mellan sex partier. Kampen om mittfältet är intensiv. En stickare på högerkanten bryts med en perfekt glidtackling, men domaren blåser för frispark. Björklund protesterar. Uppe på läktaren sitter Löfven, Ygeman, Wallström och några till, övertygade om de bevittnar en destruktiv 0-0-match som kommer att sluta med att de själva får ta emot pokalen. Mästare i kavaj, på målskillnad.

Alla metaforer om regeringsbildningen har annars en sak gemensamt – de handlar inte om Socialdemokraterna. De ledande S-företrädarna kommer undan med att göra ingenting, att säga nej till alla förslag som läggs fram och att då och då säga saker som att det är ”naturligt att det största partiet får statsministerposten”. Vilket inte är mer naturligt än Ulf Kristerssons påstående att det ”största regeringsalternativet” ska få posten.

Löfven och Kristersson är hittills de enda två som misslyckats med det grundläggande kravet på en statsminister, att tolereras av en majoritet av riksdagen. Eller snarare, Kristersson har misslyckats, det har vi hört gång på gång. Vad Löfven har gjort är höljt i dunkel.

Drygt 28 procent av rösterna var det sämsta valresultatet för S sedan den allmänna rösträtten infördes. Man nådde heller inte ens Hjalmar Brantings 28,5 procent i det första partivalet 1911, då en miljon svenskar fick rösta. Konsekvensen av det? En valanalysgrupp bestående av fem perifera socialdemokrater på länsnivå, ledda av den avhoppade ministern Gabriel Wikström, ska titta på saken. Gissningsvis kommer de fram till något om att ”vi nådde inte ut”.

Vad återstår egentligen av Det stora partiet? 1970-talets misslyckande och valförluster, följt av detsamma i början av 1990-talet, ledde till en mittenorientering under inflytande av den så kallade kanslihushögern. Styret tycktes säkrat igen, men så kom ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna och ställde till det. Och till på köpet ett främlingsfientligt parti som började göra inbrytningar i den verkliga maktbasen, LO-kollektivet.

Nej, Socialdemokraterna är inte liberalt och är verkligen ingen naturlig samarbetspartner till L och C som man försöker ge sken av. Inte heller varken kan eller vill man kalla sig socialister. Men det är ett faktum att den vitala delen av S på 2010-talet har varit vänstern, inte sällan med Daniel Suhonen i kulisserna. Mannen bakom Håkan Juholt och sedermera tankesmedjan Katalys tar till orda på DN Debatt (19/11) och menar att partiet ska ta intryck av vänsterpopulister som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Och varför skulle han inte säga det? Ingen annan säger ju något.

Väljarnas tydliga besked till S har hela tiden varit nej till vänstersvängarna. Och andra eventuella anledningar att rösta på partiet lyser med sin frånvaro. Löfven bör alltså kliva ned från läktaren, annars kommer någon annan att kliva fram och avgöra i slutminuterna. Snopet och orättvist? Inte alls.