Det stormar rejält kring planerna på att bebygga den gamla Seminarietomten. Byggföretaget NCC som äger tomten vill bygga cirka 250 lägenheter på tomten, detta i hus som kan bli fem sex våningar höga och som kommer att ligga som en ringmur kring Seminariet och dess forna skolträdgård. Såväl närboende som andra Uppsalabor vänder sig mot den höga exploateringen och menar att den gamla trädgården behövs som en grön park, en lunga i området. Frågan är nu om muren av hus kommer att stå pall mot protesterna eller om kommunens politiker tar intryck och tänker om.
Centern och miljöpartiet har redan bestämt sagt nej till planerna. Folkpartiet säger nu också nej, vänsterpartiets kommunalråd Ilona Szatmari Waldau vill ge NCC en annan tomt att bygga på för att göra park av tomten, socialdemokraterna vill också ha park på en del av tomten genom att minska antalet lägenheter till cirka 120, belägna invid den forna fotbollsplanen medan moderaterna avvaktar och ser tiden och samrådsförfarandet an.

Det är visserligen val till kommunfullmäktige om ett år men inget parti kan slå något annat i huvudet med att vederbörande agerat tvivelaktigt i ärendet. Inget parti sade nämligen nej när staten, i form av Akademiska hus, skulle sälja Seminariet för sju år sedan. Kommunen ville inte utnyttja den kommunala förköpsrätten och därför fick NCC köpa hela tomten för 140 miljoner kronor. Själva seminariebyggnaden såldes sedan vidare.
Den som i dag kastar sig över enskilda politiker och anklagar dem för både det ena och det andra är ute i ogjort väder. Det är 2002 års politiker som i så fall ska ställas till ansvar för att de inte då kunde se den potential som Seminarietomten har. Men i dag har majoritet och opposition ett gemensamt ansvar att hantera frågan.

Det vore ett helgerån att bebygga tomten med de höga hus som skulle stänga inne den vackra seminariebyggnaden och de två villorna i trädgården. Den starka utbyggnaden av bostäder i hela nordvästra staden gör att det behövs en park, en grön lunga för andhämtning, särskilt som den gamla Fyrisvallskolonin bebyggts med höga hus som effektivt skärmar av kontakten med Fyrisån.
Så varför inte, i kung Salomos anda, nappa på det socialdemokratiska förslaget med en begränsad utbyggnad som inte tar död på den stolta Seminariebyggnaden men ger ett visst tillskott av lägenheter i området. Skolträdgården skulle då kunna utvecklas till en fin park, en pärla i området.
Det vore också välgörande med större vaksamhet hos kommunens politiker inför försäljning av centrala tomter och kanske lite samarbete mellan universiteten och kommunen när det gäller stadsbilden. Då skulle vi slippa den utveckling som flytten av den pedagogiska utbildningen betytt för stadens utseende: den okänsliga mastodontbyggnaden Pedagogikum invid Botaniska trädgården - samt risken för en igenmurad Seminarietomt.
kersti.kollberg@telia.com