Så om Uppsala-Knivstas polischef Jale Poljarevius menar att rasprofilering som policy för polisingripanden är en myt har han givetvis rätt.

Men om han menar att den svenska polisen står helt vid sidan av samhällets strukturella rasism har han fel. Vi bär alla på stereotyper och fördomar inprogrammerade i vårt undermedvetna från tidig ålder. Psykologiforskningen visar dessutom att de första fördomarna inte går att radera. Men vi kan på ett medvetet plan jobba med denna psykets kroniska kontamination. Det kräver modet att konfrontera sig själv, vilket är jobbigt. Och man blir aldrig färdig med det. Men det är nödvändigt om vi ska skapa ett humant och värdigt samhälle för alla.

Om just svensk polis skulle vara helt befriad från fördomar vore det sensationellt. Men ingen är det, så låt oss skippa självbedrägeriet och börja prata.

När Poljarevius kallar TV4:s Kalla Faktas granskning av rasprofileringshändelser för sensationsjournalistik, och programledaren en ”sensationshungrig reporter”, börjar man dock misströsta. Kalla Faktas reporterteam är visserligen inga forskare, men programmet refererar till både svensk och brittisk forskning. Den visar att rasprofilering förekommer bland polisen – inte som policy utan i form av återkommande incidenter, bildande en struktur. Oönskad så klart. Men omvittnad. Bland annat har organisationen Civil Rights Defenders i samarbete med kriminologen Leandro Schclarek Mulinari vid Stockholms universitet publicerat rapporten ”Slumpvis utvald – Ras-/etnisk profilering i Sverige”.

Tyvärr är Kalla Fakta därför inte ens någon sensation. Framför allt inte för de hundra personer som berättar att de blivit kallade råttor, flugor, parasiter, jävla svartskalle och så vidare, vid kontroller som de upplevt kopplade enbart till sitt utseende.

En av de intervjuade är Barakat Ghebrehawariat, som själv föreläser om rasprofilering för poliser – efter polisens eget önskemål får man gissa. Han greps av vakter för att ha ”plankat” i tunnelbanan (polis var på plats). Barakat hade SL-kort och förhöll sig helt lugn. Ändå var ingripandet aggressivt och obegripligt upptrissat.

Tanken går till den uppmärksammade händelsen förra veckan, då en höggravid afrosvensk kvinna, med ett femårigt barn, blev så skadad i samband med ingripande av vakter på tunnelbanan att hon måste föras med ambulans från platsen. Hur kunde det gå så illa?

De som upplever sig bli föremål för polisingripande enbart på grund av utseende vittnar om en smärtsam förödmjukelse som sätter sig i kroppen. Vittnen talar om förlorad tillit. Det är allvarliga saker som inte bör viftas bort av ordningsmakten. Det sämsta Polisen kan göra är att helt slå dövörat till – och fara ut med anklagelser mot journalister, som citerar forskare.