Efter ännu ett dåligt valresultat, och efter höstens alla turer i regeringsfrågan, svajar väljarstödet för Liberalerna. Jan Björklunds förtroendesiffror likaså.

Så vilken väg väljer partiet? Liberalerna i Uppsala hör till de partidistrikt som kan tänka sig ett samarbete med Socialdemokraterna. I ett historiskt perspektiv vore det inte första gången med en sådan samverkan. För ett sekel sedan ledde liberalen Nils Edén en koalitionsregering med socialdemokrater. Regeringen sprack förvisso 1920, på hur kommunalskatten skulle utformas. (Sprack gjorde för övrigt även Edéns parti; majoriteten bildade Frisinnade folkpartiet, minoriteten Sveriges liberala parti.)

Jan Björklunds företrädare Lars Leijonborg nämner i sina memoarer om att han hade långtgående förhandlingar med Miljöpartiet, som då leddes av språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Enligt Leijonborg var det den gången Centerpartiets Maud Olofsson som satte stopp för planerna. Sedan bildades i stället alliansen 2004.

Det är alltså inte skrivet i sten hur regeringssamarbeten ska se ut, vilket debatten inför den tredje statsministeromröstningen i nästa vecka påminner om.

Medan Annie Lööfs centerpartister har legat lågt, har splittringen inom Liberalerna märkts desto mer. Vi får igenom mer liberal politik med Ulf Kristersson som moderat statsminister, säger den ena falangen – medan röster från den andra sidan argumenterar för att sitta med i en Stefan Löfven-ledd regering.

Att ingå i regering är inte helt utan risk, även om ett extraval förstås inte är en lockande tanke för ett parti som i opinionsmätningar skvalpar runt fyraprocentsspärren. Miljöpartiet klarade sig med nöd och näppe kvar i riksdagen efter förra mandatperiodens samarbete med S. Vad talar för att det skulle gå bättre för L? Inte särskilt mycket.

Att liberaler är motståndare till Sverigedemokraterna – och vice versa – är en självklarhet. Det tål att påpekas mer än en gång. Men att ständigt sätta Jimmie Åkessons parti i centrum för all politik har visat sig vara en återvändsgränd.

En av Liberalernas tidigare profiler, Nyamko Sabuni, har berättat att ”rädslan för ett växande Sverigedemokraterna” bidrog till att hon i alliansregeringen fick släppa integrationsfrågorna. Häromåret sa Jan Björklund om Sabuni, som han när det begav sig ersatte med partikollegan Erik Ullenhag, att hon ”var verkligen före sin tid, men i dag förstår vi att hon hade rätt” (Expressen 15/11 2017).

Jag är övertygad om att politiker som Nyamko Sabuni, eller för den delen socialdemokraternas Nalin Pekgul, skulle dämpa Sverigedemokraternas framgångar. Integritet, inte ängslighet - och blicken fäst vid det man själv vill åstadkomma. För Liberalernas del behövs det tveklöst mer än att vara emot Sverigedemokraterna – det finns det (tack och lov) många partier som är.