Han syftar på Republikanernas framgångar i senatsvalen. Men senaten har inte varit viktigast i dessa val. Bara ett mindre antal platser, i huvudsak sådana som ansetts vara säkra för Republikanerna, har stått på spel och bara de allra mest optimistiska har trott att Demokraterna skulle kunna vända majoriteten i senaten till sin fördel. Men med bevarad och förstärkt majoritet i senaten kan Trump tillsätta fler konservativa domare.

Kongressens andra kammare, representanthuset har däremot i sin helhet varit uppe för omval och Demokraterna har vunnit en klar majoritet. De kan därmed hejda nya förslag från Trump, eller ta initiativ till granskning av presidenten – exempelvis kräva en redovisning av hans deklarationer. Däremot innebär republikanernas majoritet i senaten att riksrätt förefaller osannolikt.

Till detta har Demokraterna vunnit ett par guvernörsposter. Trump borde känna sig bekymrad över att en av hans mest lojala anhängare, Scott Walker i Wisconsin, förlorade till en demokratisk utmanare. Å andra sidan vann Republikanerna guvernörsvalet i Florida där många trott att Demokraternas kandidat Andrew Gillum hade en realistisk chans att vinna.

Valdeltagandet ökade, vilket är ett glädjande hälsotecken för den amerikanska demokratin. Förklaringarna är flera. Den viktigaste är att Trumps åsikter, uppenbara inkompetens och grovhuggna stil provocerat många väljare som i ett annat politiskt läge kanske hade stannat hemma.

En annan förklaring är Trumps val att, till skillnad från tidigare presidenter, själv kasta sig in i valrörelsen genom en propaganda mot invandrare som påmint om ren hets. Den så kallade karavanen av desperata människor från Centralamerika som rör sig mot USA:s gräns mot Mexiko har beskrivits som en ”invasionsstyrka”, därtill utrustad och kommenderad från Demokraternas partiledning. Han uppnådde sitt mål att mobilisera sin egen politiska bas, men fick också många motståndare att inse betydelsen av att rösta.

Demokraternas ställning har stärkts, om än inte fullt så mycket som många hade hoppats. Men samtidigt har polariseringen i amerikansk politik tilltagit ytterligare – delvis genom att måttfulla republikaner ofta inte ens ställt upp i valet, vilket leder till att de som valts är ännu mer lojala med Trump än vad fallet var tidigare.

Valet blev, som många uttryckt det, en folkomröstning om Trump – och Trump förlorade. Att nu peka ut en motkandidat mot honom i nästa presidentval är däremot omöjligt. Vad man kan säga är att det i allmänhet gått bra för mittenorienterade demokrater – möjligen en fingervisning om hur primärvalen om två år kan utvecklas. Men finns det någon republikan som kan tänka sig att utmana Trump?

Håkan Holmberg