Statsminister Stefan Löfven har sedan valet 2014 velat avskaffa blockpolitiken. ”Den här kvällen borde bli blockpolitikens begravning”, sade han också på valdagen 9 september i höstas. Det skulle som bekant ta ytterligare drygt fyra månader innan han fick som han ville. När Centern och Liberalerna skrev på 73-punktsavtalet sprack alliansen i två delar och det socialdemokratiska maktinnehavet var säkrat.

Men från den initiala framgången finns egentligen bara en väg att gå för socialdemokratin. Hoten mot Löfven kommer från flera håll. Det rödgröna blocket har också spruckit och Jonas Sjöstedt (V) hotar att avsätta honom. Ett nytt högerblock kan bildas, som utmanar regeringen på både kort och lång sikt. Och sist men inte minst riskerar själva arbetarrörelsen att spricka, i en maktfraktion med regeringskansliet som bas, och en facklig/föreningsdel ute i landet.

En oavsiktlig effekt av att ta livet av blockpolitiken är också att fundamentet för blocköverskridande överenskommelser skakas om. Stefan Löfven har många gånger berömt sig av att få till stånd sådana. Han såg det till och med kanske som sin största framgång under mandatperioden 2014-2018: ”Trots den svåra parlamentariska situationen har vi lyckats sluta hela 26 blocköverskridande överenskommelser om exempelvis energipolitiken, försvaret och klimatet. Flera av dem är helt avgörande för Sveriges framtid”, slog han fast i höstens valmanifest.

Överenskommelse mellan vilka block, måste man nu fråga sig. Inte mellan S och alliansen då alliansen spruckit. Inte heller mellan S och M, vilket exempelvis hade varit aktuellt i migrationsfrågan om nu inte S gjort upp med C och MP. Själva grunden för blocköverskridande samtal har helt enkelt försvunnit och flera uppgörelser kommer att ifrågasättas. Försvaret och energipolitiken är bara början.

Alliansen är enig om försvarskostnaderna 2021-2025 och tre av partierna står bakom fortsatt och till och med utbyggd användning av kärnkraft för elproduktion. Det är resultatet av de senaste veckornas samtal mellan partier som kastat av sig blockpolitikens ok. Klimatöverenskommelsen mellan sju partier ligger kvar, men den är ju intimt förknippad med energipolitiken. Från vänsterhåll börjar också marken skaka under en av de mest omhuldade överenskommelserna, den om pensionerna från 1990-talet.

Var det så här Löfven ville ha det när han drömde om att avskaffa blockpolitiken? Alltmer isolerad och bunden till en uppgörelse med två partier som gör vad de vill på sitt håll, skapar ny politik, samtidigt som missnöjet växer inom det egna partiet? Regeringen kommer även fortsättningsvis att få skulden för allt från skogsbränder till avsatta generaldirektörer, samtidigt som oppositionspartierna plockar poänger. Det börjar kännas som fyra långa år för statsministern.