Utrikesdepartementet har lagt locket på om det hemliga mötet mellan Kinaambassadören Anna Lindstedt, två kinesiska affärsmän och Angela Gui, dotter till den fängslade Gui Minhai. Det är helt i sin ordning eftersom Säpo inlett en förundersökning gällande egenmäktighet vid förhandling med främmande makt. UD har också inlett en internutredning och sagt så mycket som att ambassadören agerat fel och att ingen på UD känt till mötet (nästan omgående ändrat till att ”ingen som arbetat med ärendet” varit informerad).

Vi hade inte fått veta mer än så om inte Angela Gui varit en person med så stort rättspatos och inte minst mod. När politiker och storföretagare tenderar att vika ned sig i kontakterna med stormakten Kina, affärerna får gå före hänsyn till mänskliga rättigheter och så vidare, ställer Angela Gui helt rätt frågor. Varför är jag här och vad är syftet? Vad kräver ni i utbyte? Om jag ska sluta tala om bortförandet och fängslandet av min far är jag inte intresserad!

När svenska medborgare grips i mindre demokratiska stater krävs en portion tyst diplomati som inte alltid går hand i hand med önskemålet att inte tassa för diktaturer. Det är resultatet som räknas och ibland kröns ansträngningarna med framgång, som i fallet med de två journalisterna och hjärtläkaren i Etiopien. Ibland, som i fallet Dawit Isaak i Eritrea, bara fortsätter misären (i 17 år) och vi får aldrig veta hur nära ett frigivande har varit. Av goda skäl, den fängslades säkerhet.

Men tyst diplomati måste per definition vara just tyst. Och om man säger något får det inte råda något tvivel om hur man ser på värden som mänskliga rättigheter. Det här är inget större problem med Eritrea, då kontaktytorna mellan länderna är få. Men desto större problem om det gäller världens största ekonomi, en stor handelspartner till Sverige med ständiga utbyten på alla nivåer.

När Kina var på väg upp accepterade man gradvis spelreglerna i de fria länderna, för att få vara med och leka. Principer kunde omprövas så länge partiets absoluta makt inte hotades. Under president Xi Jinping, sedan 2013, har man helt enkelt vänt på resonemanget. Kina är världens största ekonomi och ska därför ha motsvarande självförtroende: omvärlden ska dansa efter Kommunistpartiets pipa.

Var går då gränsen för vad som är Kinas inre angelägenheter och vad som är oförblommerade försök att skapa en ny världsordning? Slumpmässiga gripanden, industrispionage eller militära provokationer? Om det är något som präglar omvärldens reaktioner är det osäkerhet, och brist på helhetsperspektiv. Vad gör väl en ny hamn här eller en snabbtågsjärnväg där? Låt dem betala så ställer vi inga frågor.

I hela stater och multinationella företag råder brist på det som Angela Gui har i överflöd, integritet och förmåga att säga ifrån. Vinparty med ”affärsmän” som bevakar när man går på toaletten? Nej, tack.