Dansk folkeparti är till exempel inte sprungna ur den högerextrema myllan, till skillnad från Sverigedemokraterna. Rötterna får dock inte överskugga den politik som dessa partier de facto står för i dag. Pia Kjaersgaard har skapat ett så obehagligt klimat för invandrare, att Malmös Ilmar Reepalu (S) varnar för att den danska rasismen skadar hela Öresundsregionen.

Bristen på politiskt ansvarstagande är däremot likartad över hela Europa, med Sverige som ett av få positiva undantag. För det är populistpartiernas rasism som hotar demokratin – inte EU-motståndet (Sannfinländarna) eller skattepolitiken (norska Fremskrittspartiet).

Den allt mer framgångsrika främlingsfientlighet som borde vara en prioriterad politisk fråga inom EU bemöts med pajkastning mellan de olika länderna och partierna. Det är minsann arbetarväljarna som dras till de här partierna, alltså är det arbetarrörelsens problem, tycker högern nöjt och vill därmed frigöra sig från ansvar. Det är högerns nedskärningar som skapar missnöjesröstare, kontrar vänstern.

Över detta gnabbande tornar ett farligare hot upp sig: vissa legitima politiska partier kan inte stå emot den populistiska lockelsen och börjar fiska i samma vatten. Antingen i ett relativt välvilligt försök att uppmärksamma invandringsfrågor och därmed minska rasisternas makt (vilket så gott som alltid är dömt att misslyckas och i stället gör den egna politiken lika människofientlig). Eller för att de identifierat xenofobi som en röstmagnet i tiden och vill ha del av kakan.

Brittiska Institute for Race Relations har precis publicerat en av de viktigaste rapporterna som skrivits om detta fenomen. I Understanding the European-wide assault on multiculturalism blottlägger tankesmedjans chef Liz Fekete, en av Europas ledande rasismforskare, en ond cirkel av rasistiskt inflytande. En av de obehagligaste samhällstendenserna är hur xenofobi av främst center-högerpartier börjat utmålas som någonting vettigt (common sense racism).

Genom att skapa en fiktiv hotbild från invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet söker politiker som Frankrikes Nicolas Sarkozy rikta folkets uppmärksamhet bort från arbetslöshet och efterskalv från den ekonomiska krisen. Medan man kan förfasas över politikernas ohämmade populism, är det upp till oss medborgare att inte svälja deras agenda.

Vi får aldrig låta mindre akuta frågor som slöjförbud bli till en slöja över de verkliga samhällsproblemen – som rasism.