Enligt vadslagningsfirmorna har Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Annie Lööf ungefär lika stora chanser att bli statsminister i nästa regering (mellan 2,5 och 3 gånger pengarna). Det är ett annat sätt att säga att man inte vet, att det kan bli vem som helst av de tre tänkbara kandidaterna och att fem veckors förhandlande, ultimatum, närmanden och fjärmanden inte lett en enda millimeter närmare svaret på hur Sverige ska styras de kommande fyra åren.

Vid det här laget har alla lärt sig förutsättningarna. Vi ska få en alliansregering med stöd av S, säger allianspartierna. Nej, säger S. Vi kan få en alliansregering även utan S, tycker M och KD. Nej, säger C och L. Vi vill ha en S-ledd rödgrön regering med stöd av C och L, säger S. Nej, säger C och L. Det här går inte ihop, inte alls, och den enda lärdomen hittills är väl egentligen att det är Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som har nycklarna för att kunna undvika ett extraval.

Om det finns någon glipa ljus i detta samsynsmörker så är det att Sverigedemokraternas extremism är av en annan art än Vänsterpartiets (C och L ju vill inte ha extrempartier i regeringsunderlaget). Löfven har försökt att bearbeta de båda liberala partierna i ett antal år, och han gör det i detta nu under sitt sonderingsuppdrag. Men lockropen har aldrig varit ärligt menade, med sakpolitiskt innehåll. De har bara setts som illa dolda försök att spräcka alliansen och säkra ett långt maktinnehav.

Liberaler och socialdemokrater kan komma överens om mycket. Miljö- och migrationspolitiken innebär troligen inga problem, trots högljudd debatt i enskilda frågor under senare år. I försvars- och rättspolitiken finns redan ett samförstånd och inte ens bostads- och skattepolitiken borde lägga hinder i vägen om reformerna sker inom parlamentariska utredningar och kommittéer.

Men man kommer aldrig att ha samma grundsyn på det fria företagandet och därmed inte heller på trösklarna in på arbetsmarknaden. Här finns ett grundproblem mellan en LO-tung socialdemokrati och särskilt det småföretagarvänliga C. Men litar helt enkelt inte på varandra. S-utspelet i söndags om att ”förhandla om en förändrad arbetsrätt”, till exempel, faller platt så länge det inte konkretiseras. Dessutom har LO redan sparkat bakut.

Den framkomliga vägen i låsta lägen brukar vara att ge lika mycket, ”öga för öga, tand för tand”. Om alliansen spricker måste alltså också de rödgröna göra det. Den verkliga mittenregeringen är den vars maktanspråk inte sträcker sig längre än 2022 och som därför kan accepteras av alla utom de nämnda extrempartierna. Den regeringen består i så fall av Centern, Liberalerna och Miljöpartiet och statsminister blir då naturligtvis Annie Lööf. Ingen överraskning då hon ju är en av favoriterna, till under tre gånger insatsen.